Vandring runt Xihu

Den delen av min personlighet som skulle kunna definieras som ensamsträvande naturälskare vinner allt som oftast över den storstadssuktande uppmärksamhetscentraliserade och högklacksbärande äventyrerska som säkert även den går att hitta någonstans i min inte allt för okomplicerade tankeverksamhet.

Förstod ni inte det där? Låt oss börja om, och spara lite av adjektiven till senare i inlägget.

Jag sitter och tänker tillbaka på vad det är jag minns starkast från de dagar jag rest runt. Få av minnena cirkulerar kring det storslagna i städerna jag besökte, då de minnena ofta befläckas av alldeles för många människor.

En av upplevelserna som mina tankar slingrar sig runt och som värmer även här i Kunming var min första morgon i Hangzhou.
Lycklig över att vara tillbaka i Kina lämnade jag mitt hotell tidigt på morgonen med min ryggsäck för att istället leta reda på ett vandrarhem. De drygt tjugo kilona kändes inte en enda gång under min resa som en börda att släpa på, utan blott ett bevis på min egen styrka. Kanske inte styrka i ren fysisk mening (så tung var den faktiskt inte), utan den mentala styrkan i att klara av att bära hela sitt liv och den enda stabila punkten i ens tillvaro, i en annars ständigt föränderlig omvärld fylld av nya människor, städer och intryck.
Jag är rädd att jag mest flummar runt i en kaskad av ord staplade på varandra just nu, vet inte om jag får fram den känsla jag letar efter.
Jag upplever iallafall en otrolig tillfredställelse och glädje av lasta på mig min ryggsäck och börja gå, med tryggheten att jag kommer klara av de utmaningar som uppstår innan jag är framme vid målet.
Den här dagen visade sig utmaningen bestå av att hitta rätt väg. Från en engelskspråkig tillvaro i de sydostasiska länderna var jag nu tillbaka i Kina, med de språkbegränsningar detta medför, även för en kinesiska-studerande.
Så vandrandes nådde jag ganska snart stadens stolthet, den västra sjön Xihu.
Av alla bilder från Kina är nog morgonen vid den dimmiga sjön, kantrad av pagodor och de hängande träden den vy som gestaltar det klassiska Kina bäst. Jag kan inte publicera några bilder därifrån, men ta några extra minuter och googla fram lite bilder på Xihu.
Väl där gick jag helt enkelt, utstirrad kanske inte så mycket för att jag var vit som för att jag hade en gigantisk väska och ett småfånigt leende på läpparna, längs strandpromenaden i sökandet efter nästa boende.
Det slutade som en heldagsupplevele runt den där sjön innan jag nått fram, men under den tiden i likhet med ganska mycket av mitt resande var det själva vägen och allt längs den som blev målet, snarare än hostelet.


(Något som fortfarande gör mig väldigt glad är min morbrors bekännande ord över en kokosnötsdrink om hur min blogg numera är en naturlig del av hans vardag. Jag hoppas att två inlägg denna söndagsmorgon lite kan uppväga delar av den tidigare inaktiviteten och kanske få er att minnas lite värme och bekymmersfrihet från dagarna i Thailand.)