Jag fick
frågan igår om jag inte tyckte det var läskigt att resa ensam som tjej i sydostasien.
Det fick mig att tänk lite. För på många sätt är det ganska läskigt. Det är nya
kulturer, konstiga normer och värderingar och annorlunda människor. På många
sätt är det långt utanför min bekvämlighetszon med allting jag redan känner
till och är trygg med.
Jag
märker att jag är utanför det välbekanta inte minst på att mina känslor blir
mer extrema. När jag prövar saker som går bra så ger det mycket mer glädje än
det redan välbekanta. O andra sidan finns inte skyddsnätet på samma sätt vilket
gör mig sårbar.
Så visst
är jag rädd ibland. För att inte komma in i något kompisgäng och sakna folk att
umgås med, inte ha ett ställe att sova på eller misslyckas med studierna eller
projektet.
Och visst
finns det en risk med att lämna det trygga och invanda. Men att vara sårbar
tror jag är en grundfaktor för att kunna utvecklas och att vara rädd ett hinder
som övervinns med självkänsla och mod. För det är utanför det välbekanta som
jag kan lära mig något nytt om mig själv och världen.















