Istället för en jul hemma

Det påminner mig ganska mycket om Kiruna, med all snö som täcker mitt fönsterbleck. Fast fortfarande som en blek kopia, utan fjäll och med solstrålar som lyser upp dagen.

Det tog ett tag att börja skriva här igen. De sista veckorna i sydostasien var spännande på många sätt, men tiden att berätta om dem fanns aldrig riktigt. Nu har det gått snart ett år, och det är dags för den här resedagboken att få vakna till liv igen.

Jag trodde inte att jag skulle vara tillbaka i asien så här snart, men så blev det visst. Anledningen är ett workshopuppdrag i Kambodja, hos ungdomsorganisationen YCC. Jag är fortfarande förbluffad över att någon vill betala för att skicka mig jorden runt.

Uppgiften är egentligen ganska enkel: Ni har två dagar på er att ta fram en långsiktig strategi för organisationen. Med förankringsplan, tidsbestämmelser, ansvarsfördelning och uppföljning. Låter det för lätt? Lägg till att hälften av deltagarna inte pratar engelska och de flesta aldrig har jobbat med strategier.

Jag har nog aldrig varit närmare att rädda världen. Vår workshop kommer inte råda bort på världssvälten, men den verksamhet YCC bedriver i form av lokala utvecklingsprojekt av ungdomar åstadkommer ett mer demokratiskt Kambodja.

Jag vill dokumentera allting jag lär mig under den här resan, så du är välkommen att ta del av mina tankar och upplevelser. Vi flyger om en vecka.

På vägen till skolan..

Om det inte varit så högst olämpligt skulle jag utbrustit i ett högt och ljudligt "vad var det jag sa?" på min väg till skolan idag. För med överbelastade vägar, rusningstrafik och en respektlöshet inför trafikvett är titt som tätt inträffade och återkommande olyckor en oundviklig följd.

Så där stod jag alltså, precis framkommen till busshållsplatsen med tankarna på annat (复习 生词: 翻译 和 浇) inför mitt anslutande prov halvtimmen senare. Halvvaken efter en kopp kaffe (一 杯 咖) registrerade min hjärna plötsligt ett ganska onaturligt "smack" följd av ljudet från några dussin människor som samtidigt drar efter andan. Plötsligt har världen stannat och vänt hela sin uppmärksamhet mot ljudkällan, där en vespa ligger vält över en orörlig brun hög av kläder, ben och kött; alltihop fortfarande vidrörandes den vita skåpbilen som nu stannat helt.

Och sedan, som om alla de människor närvarande plötsligt ingått en tyst överenskommelse vände sig var och en bort, började prata eller fortsätta gå. Från att ha varit händelsernas mitt försvann nu den vita bilen (白车) och kroppen på marken från folks synfält. Bilarna bakom började tuta för demonstrera sitt missnöje över den nu minskade körfältet orsakat av vita skåpditon, mamman med sin dotter vinkade till sig en taxi istället för att fortsätta väntan på bussen (公共汽车) och affärsmännen återgick till sin dagstidning (报纸).

Så bestämde sig föraren i bilen för att han nog var tvungen att göra något åt problemet (问题) framför hans bil, som väldigt effektivt hindrade honom från att ta sig till jobbet (工作). Ut hoppar alltså han och hans något hispiga andra hälft för att tillsammans lyfta bort motorcykeln (摩托车) från kroppen som vid det här laget börjat röra på sig. Minuten senare var killen på fötter och halvt buren halvt släpad in till sidan av vägen, tillsammans med vespan.

Ingen ringde efter en ambulans, ingen stannade kvar för att se att han klarat sig eller behövde mer hjälp.

Så väl medveten om risken att bli sjukt politiskt inkorrekt kan jag inte låta bli att fråga mig vad fan det är för fel på det kinesiska folket? Vad är det som de saknar som gör att de kan leva med vetskapen om att deras familj eller vänner skulle kunna dö på gatan, omgiven av människor, utan att någon bryr sig? Vad är det med det politiska systemet här som gör att människor reagerar på det sättet?

Skadeståndet, utan någon egentligt tillförlitlig källa, för att köra på någon ligger på någonstans mellan en och två årslönen för en medelsnittskines (50 000元); under förutsättning att polisen kan klargöra vem den skyldige är. Tyvärr verkar inte det leda till mindre olyckor, bara en större anledning för föraren av den vita skåpbilen att ta sig därifrån snabbt. Allt för ofta (även detta utan någon annan källa än kinesiska vänner) blir det den närmaste personen som förklaras skyldig när och om polisen väl kommer till olycksplatsen, vilket resulterat i en stark ovilja från alla förbipasserande bilar att stanna till. Men varför reagerar då inte människorna vid busshållsplatsen tio meter bort?

Det här påminner om det numera klassiska exemplet där en kvinna i USA blev våldtagen och dödat utanför ett höghus med flera dussin vittnen från olika lägenheter, där ingen ingrep eller ringde polisen under den relativt långa tidsperiod det hela inträffade. Vittena förklarade det hela med att de inte ville blanda sig i det hela och att de trodde någon annan ingrep, och att de därför inte behövde göra något själva.

Är det en rimlig förklaring? Att vi människor förenas i vår motvilja att hjälpa varandra? (Komma i tid till jobbet är viktigare än ett räddad liv.)

Eller går det att skylla det hela på att en massiv befolkning minskar människovärdet (skulle det varit samma reaktion om jag som vit västerlänning blivit överkörd?)

Är det den fattiga befolkningen och det hårda kampen mot överlevnad som gjort mina grannar så människokyliga?

Och så en sista relevant fråga..


Vad gjorde då jag som upplyst, välutbildad industrilands medborgare; på vilket sätt skiljde jag mig från de andra vittnena?

Sanning är att jag inte skiljde mig på något sätt. I all panik insåg jag snabbt att jag glömt min mobiltelefon, inte har den blekaste aning om numret till SOS, inte kan någonting om sjukvård samt att jag inte kunde kommunicera med personen eller någon annan i närheten. Så istället för att ta hand om personen i brun jacka klev jag på bussen som just anlände och åkte till skolan.

Klyschor och mål

” Tiden går fort när man har roligt. ”
Kanske inte min favorit klyscha direkt, jag föredrar ”Saker blir vad man gör dem till”, men i sammanhanget hemresa fungerar ordspråket ganska bra.
Det är nu en månad kvar till jag lämnar Kunming helt och hållet, för den här gången, och lite drygt en och en halv månad innan jag landar i Sverige. Och jag har redan börjat planera mitt nästa äventyr=)
Nåja, för att hoppa vidare till nästa klyscha så ska försöka att leva i nuet, även om framtiden är betydligt mer lockande än min uppkommande tenta.
Så, därför tänkte jag åter titta tillbaka på mina mål för den här resan, för att se hur bra jag har lyckats följa upp mina intentioner, vilka du vid intresse gärna får ta del av.

Mål under hösten:

Förbättra mina färdigheter i kinesiska

Nja, det har väl gott sådär bra kanske. Jag får inte längre panik när jag blir tilltalad på kinesiska, å andra sidan förstår jag fortfarande inte merparten av vad personen försöker säga (fast nu vet jag ju hur jag kan säga att jag inte förstår, vilket om inte löser problem så i alla fall förenklar situationer). Jag är dock outstanding i min klass när det gäller att skriva tecken och läsa meningar. Inte säker på hur stor nytta jag kommer ha av det än..

Lära känna kulturen genom utflykter i provinsen, kontakt med människor och gärna genom ett flertal kinesiska aktiviteter.

Ni får väldigt gärna småskratta åt den här meningen, det gör jag i alla fall. Jag är inte säker på exakt vad jag menade med ”kinesiska aktiviteter” där jag satt hemma i Svedala. Merparten av alla kineser jobbar med jordbruk, men jag tror inte att jag tänkte mig risodling som den typ av kulturella aktiviteter jag letade efter.
I veckan var jag på KTV, en miljard industri som ni förmodligen känner till under namnet karaoke. Det är definitivt en typiskt kinesisk (eller kanske mer brett asiatisk) aktivitet, som i det här fallet dessutom involverade ett flertal kinesiska vänner.
Jag tror för övrigt inte längre att det går att upptäcka särskilt mycket av den kinesiska kulturen genom utflykter. Däremot går det att se väldigt mycket vacker natur, arkitektur och vänliga människor.

Göra kortare utflykter till stora kinesiska städer och närliggande länder

Här borde jag kunna få poäng för i alla fall Shanghai, som definitivt var ett kort besök. Hangzhou med sina 2 miljoner människor borde också kunna räknas, även det ett i synnerlighet kort besök. Dock här jag mågra guldkorn som Beijing och Xian inplanerade framåt, så de kan nog räknas dit också.
Gällande länder så har jag misslyckats med att besöka både Vietnam och Kambodja, vilka jag hoppas kunna hitta tid för vid ett senare tillfälle. Thailand, Laos, Malaysia och Singapore får ur ett kvantitetsperspektiv ses som klart godkänt. Kvalitativt hade jag nog kunnat göra mer av vistelserna där, med lite mer tid och pengar.

För den sista månaden har jag sedan tidigare satt upp målen:

- Backpacka i de närliggande länder
- Resa genom Kina upp till Beijing med besök längs vägen
- Ta transibiriska järnvägen till Moskva

Kommer nog lyckats ganska bra med två av målen, ett är tyvärr uteslutet.

Studerande, oreganoberg och besök på skördefälten

Nu har jag varit sådär inaktiv ett tag igen, så tänkte ta och uppdatera er alla på de senaste aktiviteterna här i den yttre kärnan av den sinocentriska världsbildens mitt.

Mina två senaste veckor har innehållit lite flygande, lite mer resande och massor av studerande.

Då mitt slutprov är om mindre än två veckor och jag missar totalt två månader av lektionerna (eftersom jag tentar av kurserna knappt en månad för tidigt); har det nu varit dags att hårdfokusera. Även om jag inte kommit så långt med språket som jag önskat är jag nöjd med mina studier här. Dessutom har jag en termin till väntande när jag kommer tillbaka till Sverige, så om jag inte kan prata flytande nu så har jag lite till tid på mig.

Mycket pluggande har inte uteslutit andra aktiviteter, så förra helgen hängde jag med ett blandat gäng äventyrare upp på ett berg utanför Kunming. Förrutom en underbar dag omgiven av färsk oregano och sol provade vi att glidflyga.
Till glidflygningen rekommenderades kängor (för att skona lederna i fötterna vid landningen), något jag inte tagit med min till Kina pga platsbrist. Detta hade inte medfört något problem om jag inte stukat foten under mitt tidigare resande, men jag bestämde mig för att ta det försiktigt och flyga iallafall.
Glidflygning är inte som fallskärmshopp, där färden hela tiden går redåt. Istället använder sig glidflygare av den markvärmda och därmed uppåtgående luften för att klättra sig ännu högre upp, ibland närmare 5000 meter eller mer. Lite för lite vind medförde dock att vi landade i botten av dalen istället för att komma tillbaka till berget där vi startade, därtill blev det en något kraschartad landning.
Kort kan vi säga att istället för att fånga de varma vindarna hamnade vi i ett område av nedåtgående kall luft. Att sjunka i sig är inte ett problem, det går aldrig så fort att man faller handlöst; däremot hade vi en elledning framför oss som vi inte var säkra på att kunna passera på ett säkert sätt, varpå vi landade på den närmast tillgängliga flata yta, vilket råkade vara ett träsk fyllt av taggbuskar (dock med mjuka taggar som inte gjorde särskilt ont).

Nåja, det som jag tycker är mest underhållande i den här historien är vår landning. Fokuserad som jag var på att inte utsätta min fot för nya skador missade jag den högst väsentliga delen av landningen där man springandes sakta ned farten för att sedan stanna helt; som ett flyplan ungefär, fast med hjul. Tänk er då att det här flygplanet skulle tvärbromsa och låsa hjulen vid landningen (i träsket), och fundera lite över resultatet.
Behöver jag säga att jag ägnade två timmar av bilresan hem med att plocka taggar ur min tröja?

I helgen har jag och Valerie besökt Dali igen; minns ni mitt förra besök där föresten?
Den här gången lät vi berget vara och begav oss cyklade ned mot sjön och de omgivade åkrarna för en heldag på två hjul.
Några cykelvägar hittade vi inte, utan istället hamnade vi på en av de upptrampade gångarna mellan fälten som lokalbefolkningen använder för att köra sina vagnar med skörd mellan åkrarna och de olika byarna. Det blev en väldigt trevlig upplevelse, med många fina bilder, middag och lite solbrända kinder.

Nu är det alltså återigen dags för lite studerande, innan vi far till Thailand och Huahin över nyår.

Njuv musik

Kina vet verkligen hur man förgyller sina medborgares dagar. För vad kan annars sägas om den festivalmusik (läs kommunism-propaganda) som flödar ut i vårt bostadsområde varje morgon. Inga enformiga pip till väckarklocka här inte.

Vi har långhelg nu, så försvinner iväg till Dali några dagar.

Att lära av sina misstag

Det är ju en väl känd sanning att misstag är till för att vi ska lära av dem, ja, rent av ett viktigt steg i utvecklingen av både person och organisationer.

Alltså kan det faktum att jag glömde min kamera på ett berg i Phuket nästan garantera att jag kommer minnas att ta med mig mina saker, nästa gång. Att jag åkte till fel flygplats i Kuala Lumpur kommer för alltid finns kvar i mitt minne och förgöra framtida snedsteg. Samma sak med misstaget att inte förboka boende i Luang PraBang då transportmedlet ankommer anmärkningsvärt sent.

Så vad hände då när jag väl var tillbaka i Kina och Shanghai; hur väl lyckades jag praktisera mina nya lärdomar?

Till att börja med landade inte mitt flyg förrän närmare midnatt. Jag lyckades visserligen hitta en taxi och berätta ungefär vart jag ville, men då jag inte orkat skriva ner någon exakt address eller lärt mig det kinesiska ordet för youth hostel så hamnade jag ändå på ett på tok för dyrt hotell.
Nåja, ingen är ju perfekt. Så vad hände då sedan?

Efter en natt i Shanghai var det alltså dags att åka tillbaka till Kunming, varpå jag lämnade det väldigt billiga och rena hostelet jag fått hjälp att hitta, för att ta det svävande maglevtåget till flygplatsen. Nå, det var ju bara det att jag såg till att förlägga min mobil på hotellet, varpå jag förutom fördelen att vara kontaktbar även förlorade möjligheten att hålla koll på tiden.
Men det kan du hända vem som helst, eller hur?

Så, ansvarsfull som få andra hade jag självklart kollat upp noggrant hur jag lättast kunde ta mig till transfertåget. Inga problem där alltså, och framgångsrikt kom jag hela vägen till flygplatsen. Väl där insåg jag visserligen att jag inte hade mitt biljettnummer, min biljett eller flygets avgångstid, eftersom jag inte riktigt tänkt på (orkat) att skriva ut dem från datorn.
Efter lite samtalande med flygplatspersonalen och studerande av avgångstabellen kunde jag dock konstatera att jag, än en gång, lyckats välja fel flygplats, och att jag behövde ta mig till en helt annan del av Shanghai.

Total katastrof?

Nja, det var inga problem att hitta en transferbuss, min mobil kom till Kunming igår i ett expresspaket och jag har redan införskaffat en ny kamera.

Så det jag lärde mig under mina fyra veckor utomlands var inte att planera och ta hand om mina saker, utan snarare det faktum att allting löser sig. Eller iallafall att jag klarar av att lösa de situationer jag försatt mig i.

Vandring runt Xihu

Den delen av min personlighet som skulle kunna definieras som ensamsträvande naturälskare vinner allt som oftast över den storstadssuktande uppmärksamhetscentraliserade och högklacksbärande äventyrerska som säkert även den går att hitta någonstans i min inte allt för okomplicerade tankeverksamhet.

Förstod ni inte det där? Låt oss börja om, och spara lite av adjektiven till senare i inlägget.

Jag sitter och tänker tillbaka på vad det är jag minns starkast från de dagar jag rest runt. Få av minnena cirkulerar kring det storslagna i städerna jag besökte, då de minnena ofta befläckas av alldeles för många människor.

En av upplevelserna som mina tankar slingrar sig runt och som värmer även här i Kunming var min första morgon i Hangzhou.
Lycklig över att vara tillbaka i Kina lämnade jag mitt hotell tidigt på morgonen med min ryggsäck för att istället leta reda på ett vandrarhem. De drygt tjugo kilona kändes inte en enda gång under min resa som en börda att släpa på, utan blott ett bevis på min egen styrka. Kanske inte styrka i ren fysisk mening (så tung var den faktiskt inte), utan den mentala styrkan i att klara av att bära hela sitt liv och den enda stabila punkten i ens tillvaro, i en annars ständigt föränderlig omvärld fylld av nya människor, städer och intryck.
Jag är rädd att jag mest flummar runt i en kaskad av ord staplade på varandra just nu, vet inte om jag får fram den känsla jag letar efter.
Jag upplever iallafall en otrolig tillfredställelse och glädje av lasta på mig min ryggsäck och börja gå, med tryggheten att jag kommer klara av de utmaningar som uppstår innan jag är framme vid målet.
Den här dagen visade sig utmaningen bestå av att hitta rätt väg. Från en engelskspråkig tillvaro i de sydostasiska länderna var jag nu tillbaka i Kina, med de språkbegränsningar detta medför, även för en kinesiska-studerande.
Så vandrandes nådde jag ganska snart stadens stolthet, den västra sjön Xihu.
Av alla bilder från Kina är nog morgonen vid den dimmiga sjön, kantrad av pagodor och de hängande träden den vy som gestaltar det klassiska Kina bäst. Jag kan inte publicera några bilder därifrån, men ta några extra minuter och googla fram lite bilder på Xihu.
Väl där gick jag helt enkelt, utstirrad kanske inte så mycket för att jag var vit som för att jag hade en gigantisk väska och ett småfånigt leende på läpparna, längs strandpromenaden i sökandet efter nästa boende.
Det slutade som en heldagsupplevele runt den där sjön innan jag nått fram, men under den tiden i likhet med ganska mycket av mitt resande var det själva vägen och allt längs den som blev målet, snarare än hostelet.


(Något som fortfarande gör mig väldigt glad är min morbrors bekännande ord över en kokosnötsdrink om hur min blogg numera är en naturlig del av hans vardag. Jag hoppas att två inlägg denna söndagsmorgon lite kan uppväga delar av den tidigare inaktiviteten och kanske få er att minnas lite värme och bekymmersfrihet från dagarna i Thailand.)