Med en bloggratio pa ca 7 inlagg i manaden vore det absurt att agna tre tillfallen i rad at att beskriva mitt boende, samma dessutom. Jag gillar det dock och kommer sorja nu nar jag lamnar Bangtao Beach imorgon. Men men, mission acomplished, dags att aka hem.
Jag har ju trots allt tva manades skola kvar i Kunming, och lite rapporter som behover fardigstalls. Mitt rum i min lagenhet som jag betalar for ar trots allt dar, liksom mina vanner som snart fyller 20. Dessutom har jag ju prov om lite drygt en vecka.
Det finns manga anledningar att satta sig pa flyget nu! Det ar billigare. Mer ansvarsfullt. Mer planerat.
Som person ar jag ju ganska ekonomiskt ansvarig, valdigt (maniskt) planerande och forsoker se till att uppfylla de ansvar och uppgifter jag tar pa mig.
Hem alltsa.
Ha, du har redan listat ut att jag inte kommer satta mig pa det dar flyget., men du undrar nog lite varfor?
Jag har inte funderat sa mycket pa anledningar faktiskt, mem det kanns helt enkelt ratt att fortsatta lite till. Bara en o till, bara ett land. Eller tva.
Jag var nog lite livradd nar jag satte mig pa den forsta bussen, men det slapper ganska fort. Jag kan dessutom vara ett ganska trevligt sallskap, iallafall mot mig sjalv.
Dags for lite dromforverkligande alltsa.
Watch me!
onsdag 28 oktober 2009
tisdag 27 oktober 2009
Frukt som smakar bast efter lite arbete
Sa jag att jag gillade mitt hotell?
Det var formodligen en ren underdrift som kommit ur det faktum att jag vid tillfallet var trott efter en lang resa.
Lat mig sa for klarhetens skull fortydliga mitt pastaende. Jag gillar mitt hotell, valdigt mycket!
Och da manga av mina andra inlagg innehaller om inte en poang eller en antydan till mening; eller i brist pa det lite sarkasm iallafall, sa forblir detta inlagg en symfoni av ord till hyllning av utsikten fran min balkong, en soluppgang med palmer och klarblatt vatten medan jag avnjuter en kopp kaffe.
For rattvisans skull skippar vi vidare hyllningar och nojer oss med att konstatera att min moster fyller 40 ar idag. Och det kanns onodigt att anvanda bloggen som omvag nar det inte ar mer an 100 meter till deras hotell. Sa sparar mitt grattis.
Det var formodligen en ren underdrift som kommit ur det faktum att jag vid tillfallet var trott efter en lang resa.
Lat mig sa for klarhetens skull fortydliga mitt pastaende. Jag gillar mitt hotell, valdigt mycket!
Och da manga av mina andra inlagg innehaller om inte en poang eller en antydan till mening; eller i brist pa det lite sarkasm iallafall, sa forblir detta inlagg en symfoni av ord till hyllning av utsikten fran min balkong, en soluppgang med palmer och klarblatt vatten medan jag avnjuter en kopp kaffe.
For rattvisans skull skippar vi vidare hyllningar och nojer oss med att konstatera att min moster fyller 40 ar idag. Och det kanns onodigt att anvanda bloggen som omvag nar det inte ar mer an 100 meter till deras hotell. Sa sparar mitt grattis.
måndag 26 oktober 2009
Framme, och nog var det modan vart.
Jag har verkligen inte haft nagot emot det liv man erbjuds som backpacker, snarare tvartom. Jag gillar det sa bra att jag faktiskt funderar pa at forlanga resandet en vecka eller tva. Jag vet hur petig jag var med levnadsstandarden i den lagenhet jag skaffade i Kunming, men anledningen till det var framst tidsperioden jag faktiskt skulle bo dar.
Som resande ar det annorlunda. Rummet man bor i fungerar framst som en forvaringsplats for ryggsacken, i andra hand som sovrum under drygt 8 timmar. Det fungerar alltsa med ganska lag standard; mogel och kackerlackor tillsammans med rostiga flaktar och byggarbetsplatser/baromrade spelar inte sa stor roll om det paverkar priset positivt. Dessutom ar jag ganska saker pa att jag inte kommer flippa ur, val hemma igen, nasta gang det ar mogel pa mitt frukostbrod.
Fran Vientiane reste jag alltsa med buss till Bangkok, dar jag har spenderat de senaste tva dagarna. Marknader, tempel, skyline och galerior har avlost varandra (alla i jatteformat), och jag har minst sagt njutit av dagarna dar.
Det forsta malet med min resa har dock hela tiden varit Phuket och Bangtao Beach, dit jag anlande i dag pa morgonen med, surprise surprise, buss.
Efter lite liftande och vandrande i det vackra vadret tittade jag mitt hotell.
Och sa var det ju det har med kanslor pa svenska igen. Tank tillbaka pa rummet jag just beskrev. Tro mig, du kan verkligen kanna moglet kittla i nasan, titta pa det sondergnagna mattorna och hora kackorna krafsa under det halvruttna traet.
Fran den har boendemiljon kom jag da till mitt 150 krs hotell (ca 5 ganger dyrare), och upptackte till all fortjusning jag kunde uppbada att hotellet jag skulle checka in pa var helt nytt och i princip obebott. Golvet glanste (glanser fortfarande), den latt frostiga air conditionen skapade ett svalt omrade fyllt med smakfullt inredning i morkt tra och gra kuddar. Blomsterdoft och en svalkande drink motte mig tillsammans med tva personer som tog min vaska och hjalpte mig hitta vagen. (lat bli att forestalla er mig helt nedblott i svett efter en halvtimmes vandring i gassande sol, det sabbar bilden lite grann).
Val uppe pa rummet mots jag av vita lakan, en egen morgonrock, ett badkar med varmvatten och alla andra faciliteter som kan tankas viktiga (platttv, balkong over pool och bar, tofflor)
Jag hittade en bild pa deras hemsida, som dock inte skanker sarkilt mycket rattvisa till verkligheten.
Naja, gott sa.
Darefter gav jag mig ivag for att hitta et narliggade hotell, vilket visade sig mycket enkelt. Helt ovetandes lag min kara moster och solade vid poolkanten nar jag kom gaende. En ganska trevlig overraskning helt enkelt. Hela familjen Nilsson verkar ha det valdigt trevligt pa sin semester, sa ni kan i lugn och ro avundas dem (framst riktat till min slakt).
For min del har lite av reslusten temporart forsvunnit. Jag kan mycket val se mig sjalv stanna har tva natter till eller sa. Och sjalvklart halla er alla uppdaterade, nu nar internet finns fast och tillgangligt 24/7.
Tankte passa pa och prova baren nu!
Som resande ar det annorlunda. Rummet man bor i fungerar framst som en forvaringsplats for ryggsacken, i andra hand som sovrum under drygt 8 timmar. Det fungerar alltsa med ganska lag standard; mogel och kackerlackor tillsammans med rostiga flaktar och byggarbetsplatser/baromrade spelar inte sa stor roll om det paverkar priset positivt. Dessutom ar jag ganska saker pa att jag inte kommer flippa ur, val hemma igen, nasta gang det ar mogel pa mitt frukostbrod.
Fran Vientiane reste jag alltsa med buss till Bangkok, dar jag har spenderat de senaste tva dagarna. Marknader, tempel, skyline och galerior har avlost varandra (alla i jatteformat), och jag har minst sagt njutit av dagarna dar.
Det forsta malet med min resa har dock hela tiden varit Phuket och Bangtao Beach, dit jag anlande i dag pa morgonen med, surprise surprise, buss.
Efter lite liftande och vandrande i det vackra vadret tittade jag mitt hotell.
Och sa var det ju det har med kanslor pa svenska igen. Tank tillbaka pa rummet jag just beskrev. Tro mig, du kan verkligen kanna moglet kittla i nasan, titta pa det sondergnagna mattorna och hora kackorna krafsa under det halvruttna traet.
Fran den har boendemiljon kom jag da till mitt 150 krs hotell (ca 5 ganger dyrare), och upptackte till all fortjusning jag kunde uppbada att hotellet jag skulle checka in pa var helt nytt och i princip obebott. Golvet glanste (glanser fortfarande), den latt frostiga air conditionen skapade ett svalt omrade fyllt med smakfullt inredning i morkt tra och gra kuddar. Blomsterdoft och en svalkande drink motte mig tillsammans med tva personer som tog min vaska och hjalpte mig hitta vagen. (lat bli att forestalla er mig helt nedblott i svett efter en halvtimmes vandring i gassande sol, det sabbar bilden lite grann).
Val uppe pa rummet mots jag av vita lakan, en egen morgonrock, ett badkar med varmvatten och alla andra faciliteter som kan tankas viktiga (platttv, balkong over pool och bar, tofflor)
Jag hittade en bild pa deras hemsida, som dock inte skanker sarkilt mycket rattvisa till verkligheten.
Naja, gott sa.
Darefter gav jag mig ivag for att hitta et narliggade hotell, vilket visade sig mycket enkelt. Helt ovetandes lag min kara moster och solade vid poolkanten nar jag kom gaende. En ganska trevlig overraskning helt enkelt. Hela familjen Nilsson verkar ha det valdigt trevligt pa sin semester, sa ni kan i lugn och ro avundas dem (framst riktat till min slakt).
For min del har lite av reslusten temporart forsvunnit. Jag kan mycket val se mig sjalv stanna har tva natter till eller sa. Och sjalvklart halla er alla uppdaterade, nu nar internet finns fast och tillgangligt 24/7.
Tankte passa pa och prova baren nu!
torsdag 22 oktober 2009
Lao PDR (Please Dont Rush)
Nu ar jag framme i Vientiane.
Ni lasare med gedigna geografikunskaper kan sakert placera detta namn som huvudstaden i Laos, vilket ocksa ar helt korrekt.
Innan jag gar och ater middag i denna an sa lange valdigt lovande stad tankte jag beratta lite kort om min resa hitintills, vilket har varit ganska underhallande faktiskt.
Jag klev alltsa pa en buss vid middagssnaret i Kunming for nagra dagar sedan, utan att veta vart jag skulle (mer an att platsen var i Laos, vilket rackte just da) eller hur lang tid det skulle ta.
Totalt 28 timmar spenderades sedan pa denna buss, varpa du nu sjalvklart drar en latt suck och tanker "tack och lov att det inte var jag som tvingades spendera ett dygn pa en sadan helvetesfarkost", men for att inte uppmuntra till vidare skadegladje kan jag saga att det minsann inte var sa illa, faktiskt.
Efter att ha uppgraderat mig sjalv (da bussen var halvtom) hade jag en 5-6 kvadratmeter "yta" langst bak i bussen att ligga pa och titta ut genom fonstret. Som att ligga i sangen hemma och titta pa discovery channel, fast med inbyggt doftsystem ungefar.
Val framme upptackte jag att jag kommit till Luang Prabang. Staden, som ligger mellan tva floder, rakade vara en riktig turiststad men mysig iallafall. Middagen spenderades med det engelska par som liksom jag akt buss fran Kunming.
Nasta morgon vaknade jag och stukade foten. Haha, visst later det absurt. Naja, det som hande var att jag vaknade och stallde mig upp och "splash".. Nja, kanske inte "splash", snarare "kras". Ett nog sa effektivt satt att vakna pa.
Det tog inte sarskilt lang tid att inse att dagen plotsligt blivit avsevart jobbigare, da jag var ganska overtygad om att jag brytit nagot ben nagonstans i foten. (jag ar ju inte lakare, sa kunde inte avgora om det fanns nagot lampligt ben att sabba i den delen av foten)
Efter lite rontgen och inspektion pa det lokala sjukhuset fick jag stranga order om att inte klattra i berg de kommande dagarna. (varpa jag vandrade runt i byn under dagen istallet..)
Det fungerar ganska bra att fortsatta backpacka, om an med enbart en fungerande fot. Lite mer utmaning och lite mindre gaende bara. Imorgon fortsatter mitt resande!
Vi ses
Ni lasare med gedigna geografikunskaper kan sakert placera detta namn som huvudstaden i Laos, vilket ocksa ar helt korrekt.
Innan jag gar och ater middag i denna an sa lange valdigt lovande stad tankte jag beratta lite kort om min resa hitintills, vilket har varit ganska underhallande faktiskt.
Jag klev alltsa pa en buss vid middagssnaret i Kunming for nagra dagar sedan, utan att veta vart jag skulle (mer an att platsen var i Laos, vilket rackte just da) eller hur lang tid det skulle ta.Totalt 28 timmar spenderades sedan pa denna buss, varpa du nu sjalvklart drar en latt suck och tanker "tack och lov att det inte var jag som tvingades spendera ett dygn pa en sadan helvetesfarkost", men for att inte uppmuntra till vidare skadegladje kan jag saga att det minsann inte var sa illa, faktiskt.
Efter att ha uppgraderat mig sjalv (da bussen var halvtom) hade jag en 5-6 kvadratmeter "yta" langst bak i bussen att ligga pa och titta ut genom fonstret. Som att ligga i sangen hemma och titta pa discovery channel, fast med inbyggt doftsystem ungefar.
Val framme upptackte jag att jag kommit till Luang Prabang. Staden, som ligger mellan tva floder, rakade vara en riktig turiststad men mysig iallafall. Middagen spenderades med det engelska par som liksom jag akt buss fran Kunming.
Nasta morgon vaknade jag och stukade foten. Haha, visst later det absurt. Naja, det som hande var att jag vaknade och stallde mig upp och "splash".. Nja, kanske inte "splash", snarare "kras". Ett nog sa effektivt satt att vakna pa.
Det tog inte sarskilt lang tid att inse att dagen plotsligt blivit avsevart jobbigare, da jag var ganska overtygad om att jag brytit nagot ben nagonstans i foten. (jag ar ju inte lakare, sa kunde inte avgora om det fanns nagot lampligt ben att sabba i den delen av foten)
Efter lite rontgen och inspektion pa det lokala sjukhuset fick jag stranga order om att inte klattra i berg de kommande dagarna. (varpa jag vandrade runt i byn under dagen istallet..)
Det fungerar ganska bra att fortsatta backpacka, om an med enbart en fungerande fot. Lite mer utmaning och lite mindre gaende bara. Imorgon fortsatter mitt resande!
Vi ses
söndag 18 oktober 2009
Take a walk on the wild side
Vilt och vilt, men nu ar det dags festa till det hela med lite malariatabletter. Kunde till min stora gladje lasa att fler an 1 av 10 drabbas av krakningar, illamaende, diarre och diverse andra akommor i samband med intagande av tabletterna.
Kombinationen sovbuss, serpentinstigar och maleriamedicin kommer med storsta sannolikhet bli intressant, och formodligen mycket underhallande att titta tillbaka pa om nagra ar.
Min dator far inte folja med, sa det kan handa att jag inte skriver har pa nagra veckor. Men men, ni kommer fa hora alla berattelser nar jag kommer tillbaka om inte annat.
Ta hand om er!
Kombinationen sovbuss, serpentinstigar och maleriamedicin kommer med storsta sannolikhet bli intressant, och formodligen mycket underhallande att titta tillbaka pa om nagra ar.
Min dator far inte folja med, sa det kan handa att jag inte skriver har pa nagra veckor. Men men, ni kommer fa hora alla berattelser nar jag kommer tillbaka om inte annat.
Ta hand om er!
lördag 17 oktober 2009
Vissnande träd
Det börjar nu bli höst här i Kunming, vilket onekligen påminner mig om höstarna i södra Sverige. Det är alltid en helg varje år som är helt perfekt, men klarblå himmel som möter de glödande löven och en lätt kylig vind; innan regnslasket börjar.
Jag tror att den här resan var helt rätt, att jag verkligen behövde komma bort från Sverige ett tag. Att vara här ger perspektiv på vad jag tycker är viktigt och hur jag vill fortsätta utvecklas.
Kunming känns som mitt eget berg, där jag kan sitta ensam med en bok och meditera. Eller som en strandkant, med mig sittandes och tittandes på alla som med olika grader av engagemang och förtvivlan kämpar med och mot den strida strömmen av vatten. Det känns fridfullt, priviligerat på något sätt.
Och samtidigt så otroligt frustrerande, eftersom jag vet vilken kick forspaddling innebär.
Nåja, jag har lärt mig den hårda vägen om vikten av att reka forsen innan man börjar sin färd, så det är något jag tänker se till att göra här.
Jag tror att valet att låta bli att lämna mitt ansvar i Sverige när jag reste hit var både smart och otroligt dumt. Det hindrar mig väldigt effektivt från att riktigt smälta in i livet här, vilket förutom de uppenbara nackdelarna håller mig fokuserad. Vardagen som utlänning i Kunming är väldigt enkel, och det får många människor här att sluta sträva och istället falla till ro.
Visst känner jag mig splittrad i det är jag varken kan vara fullt närvarande hemma eller här, ett klockrent exempel på personlig dubbelbestraffning. Mest känns det dock som att jag står vid sidan av både och inte är en del av någotdera.
Jag vet hur rastlös jag blir av att bara fokusera på en uppgift, annars hade det varit ganska frestande just nu.
Jag kommer tillbaka till Sverige igen i slutet av Januari, och det kommer bli en mycket händelserik vår.
Jag tror att den här resan var helt rätt, att jag verkligen behövde komma bort från Sverige ett tag. Att vara här ger perspektiv på vad jag tycker är viktigt och hur jag vill fortsätta utvecklas.
Kunming känns som mitt eget berg, där jag kan sitta ensam med en bok och meditera. Eller som en strandkant, med mig sittandes och tittandes på alla som med olika grader av engagemang och förtvivlan kämpar med och mot den strida strömmen av vatten. Det känns fridfullt, priviligerat på något sätt.
Och samtidigt så otroligt frustrerande, eftersom jag vet vilken kick forspaddling innebär.
Nåja, jag har lärt mig den hårda vägen om vikten av att reka forsen innan man börjar sin färd, så det är något jag tänker se till att göra här.
Jag tror att valet att låta bli att lämna mitt ansvar i Sverige när jag reste hit var både smart och otroligt dumt. Det hindrar mig väldigt effektivt från att riktigt smälta in i livet här, vilket förutom de uppenbara nackdelarna håller mig fokuserad. Vardagen som utlänning i Kunming är väldigt enkel, och det får många människor här att sluta sträva och istället falla till ro.
Visst känner jag mig splittrad i det är jag varken kan vara fullt närvarande hemma eller här, ett klockrent exempel på personlig dubbelbestraffning. Mest känns det dock som att jag står vid sidan av både och inte är en del av någotdera.
Jag vet hur rastlös jag blir av att bara fokusera på en uppgift, annars hade det varit ganska frestande just nu.
Jag kommer tillbaka till Sverige igen i slutet av Januari, och det kommer bli en mycket händelserik vår.
onsdag 14 oktober 2009
Olika former av kinesiska
Det har blivit något av en utmaning att hitta det mest effektiva sättet att lära mig kinesiska på. Traditionella lärarledda lektioner i all ära, men kunskapen jag får med mig därifrån är inte särskilt omfattande och knappast inspirerande.
Att läsa på skyltar är betydligt mer underhållande. Till skillnad från läroböckerna speglar de ord som används idag, och ger en bättre bild av hur orden sätts samman. Nackdelen är förstås att jag redan måste känna till teckena för att kunna läsa texten.
Som lösning har jag därför tänkt ta med mig min kamera överallt och fotografera skyltar och texter som kan vara av intresse, för att sedan översätta teckena med ett lexikon väl hemma igen.
En annat skoj sätt att få lite mer koll på meningsuppbyggnader och grammatik är läsa barnböcker. Förutom de vackra bilderna innehåller de hyfsat simpla uttryck och oftast inte särskilt många svåra ord. Jag håller mig till välkända sagor än så länge, då jag redan har ett hum om de berättelserna.
Även filmer fungerar hyfsat, även om det fortfarande är svårt att förstå handlingen utifrån kinesiskan och det lätt bli stressigt. Ofta går det bara att urskilja enstaka ord, som min hjärna ändå inte hinner översätta innan nästa mening dyker upp.
Att prata med människor är fortfarande svårt. Även om det tar tid kan jag formulera meningar som är ganska korrekta. Inte heller uttalet eller tonfallet utgör oöverstigliga hinder. Problemet är helt enkelt att när jag väl lyckats formulera en mening så kommer det ofrånkomligen en sky av alldeles för snabbt uttalade okända ord följda av ett ”ma”, som indikerar att jag borde svara någonting. Det är ganska kul egentligen, och jag har verkligen tränat upp min förmåga att se totalt konfunderad ut.
Att läsa på skyltar är betydligt mer underhållande. Till skillnad från läroböckerna speglar de ord som används idag, och ger en bättre bild av hur orden sätts samman. Nackdelen är förstås att jag redan måste känna till teckena för att kunna läsa texten.
Som lösning har jag därför tänkt ta med mig min kamera överallt och fotografera skyltar och texter som kan vara av intresse, för att sedan översätta teckena med ett lexikon väl hemma igen.
En annat skoj sätt att få lite mer koll på meningsuppbyggnader och grammatik är läsa barnböcker. Förutom de vackra bilderna innehåller de hyfsat simpla uttryck och oftast inte särskilt många svåra ord. Jag håller mig till välkända sagor än så länge, då jag redan har ett hum om de berättelserna.
Även filmer fungerar hyfsat, även om det fortfarande är svårt att förstå handlingen utifrån kinesiskan och det lätt bli stressigt. Ofta går det bara att urskilja enstaka ord, som min hjärna ändå inte hinner översätta innan nästa mening dyker upp.
Att prata med människor är fortfarande svårt. Även om det tar tid kan jag formulera meningar som är ganska korrekta. Inte heller uttalet eller tonfallet utgör oöverstigliga hinder. Problemet är helt enkelt att när jag väl lyckats formulera en mening så kommer det ofrånkomligen en sky av alldeles för snabbt uttalade okända ord följda av ett ”ma”, som indikerar att jag borde svara någonting. Det är ganska kul egentligen, och jag har verkligen tränat upp min förmåga att se totalt konfunderad ut.
söndag 11 oktober 2009
18 ord om framgång
Idag har jag köpt en flaska vatten enbart med hjälp av min kinesiska.
Lycka i dess simplaste form!
Lycka i dess simplaste form!
onsdag 7 oktober 2009
Resursoptimeringsmöjligheter
Efter lite mer eftertanke har jag hittat den än så länge oöverstigliga vinnaren i kategorin "Kinas konstiga fenomen".
Den oväntade segraren är.. Anställningsuppgifter!
Motiveringen lyder som följer:
Med en outsinnelig mängd i princip kostnadsfri arbetskraft har Kina verkligen lyckats i uppgiften att utveckla onödliga uppgifter. Ingen uppgift är för liten för en anställning, ingen servicenivå kan vara nog hög.
Vid det här laget måste ni uppmärksammat min förkärlek för listan, så även i detta fall.
Saras topp tre lista - Mest Meningslösa Arbetsuppgifter
Plats 3. Teservitör
Som restaurangkund i Sverige betalar du för att slippa laga din egen mat och diska efter dig. Här inkluderar notan utöver dito även en näst intill personlig servitör av måltidsteet, utplacerad två steg bakom dig och noga övervakande vätskenivån i sällskapets glas.
Plats 2. Gaphals
En föga trevlig om än rättvisade benämning på detta säkert mycket personlighetsuppfyllande arbete. Yrket återfinnes med stor säkerhet på Walmart och liknande stormarknader; närmare bestämt vid samtliga hyllrader. Genom att kontinueligt skrika ut ett varumärke eller ett extraerbjudande ersätter yrket effektivt en bandspelare, och hindrar dessutom all kundvagnstrafik. Detta leder som ni förstår till att kunderna lägger mer tid på att titta på samtliga varor, samt skapar en inre aggression som skapar ett effektivt tröstchoklad-begär.
Plats 1. Applådör
Jag har inte funnit någon förklaring för detta yrke, utan kan bara beskriva mina upplevelser. Applådören är alltså utplacerad framför sin arbetsplats, vanligen en klädesaffär in centrala Kunming. Anställningsuppgiften består av att klappa händerna; konstant, taktlöst och till synes utan någon entusiasm.
Exakt vad poängen med jobbet är framgår inte. Min mest kvalificerade gissning är att personen genom att ta upp plats på gatan omedvetet får folk att sakta ner tempot och lägga märke till omgivning bestående av nämnda klädesaffär.
Den oväntade segraren är.. Anställningsuppgifter!
Motiveringen lyder som följer:
Med en outsinnelig mängd i princip kostnadsfri arbetskraft har Kina verkligen lyckats i uppgiften att utveckla onödliga uppgifter. Ingen uppgift är för liten för en anställning, ingen servicenivå kan vara nog hög.
Vid det här laget måste ni uppmärksammat min förkärlek för listan, så även i detta fall.
Saras topp tre lista - Mest Meningslösa Arbetsuppgifter
Plats 3. Teservitör
Som restaurangkund i Sverige betalar du för att slippa laga din egen mat och diska efter dig. Här inkluderar notan utöver dito även en näst intill personlig servitör av måltidsteet, utplacerad två steg bakom dig och noga övervakande vätskenivån i sällskapets glas.
Plats 2. Gaphals
En föga trevlig om än rättvisade benämning på detta säkert mycket personlighetsuppfyllande arbete. Yrket återfinnes med stor säkerhet på Walmart och liknande stormarknader; närmare bestämt vid samtliga hyllrader. Genom att kontinueligt skrika ut ett varumärke eller ett extraerbjudande ersätter yrket effektivt en bandspelare, och hindrar dessutom all kundvagnstrafik. Detta leder som ni förstår till att kunderna lägger mer tid på att titta på samtliga varor, samt skapar en inre aggression som skapar ett effektivt tröstchoklad-begär.
Plats 1. Applådör
Jag har inte funnit någon förklaring för detta yrke, utan kan bara beskriva mina upplevelser. Applådören är alltså utplacerad framför sin arbetsplats, vanligen en klädesaffär in centrala Kunming. Anställningsuppgiften består av att klappa händerna; konstant, taktlöst och till synes utan någon entusiasm.
Exakt vad poängen med jobbet är framgår inte. Min mest kvalificerade gissning är att personen genom att ta upp plats på gatan omedvetet får folk att sakta ner tempot och lägga märke till omgivning bestående av nämnda klädesaffär.
tisdag 6 oktober 2009
Sann vänskap är det starkaste som finns
Den här historien handlar om en man från Argentina, Ilan.
Den börjar några dagar innan skolan, då vi möttes första gången genom min vän Valerie, som tagit honom under sina vingar. Liksom många andra kom han till Kunming dagarna innan skolterminen började, helt utan kunskaper i kinesiska eller erfarenheter från mittens rike. Ståendes vilsekommen och förvirrad över universitets byrokrati blev hon den räddande ängel som kom och guidade honom genom träsket av papper.
Från den punkten träffade jag honom på det lilla torget utanför skolan varje morgon de första veckorna innan lektioner började. Tillsammans kunde vi gå igenom läxorna jag övergjort och han knappt tittat på. Han hade en udda men härlig personlighet, musiker till det yttre med en konstnärlig framtoning som fördjupades av hans master i ekonomi och den lätta förvirring genuint smarta personer besitter.
Den här berättelsen handlar dock inte om mig eller om vår vänskap, som kom att utvecklas till något av en syskonrelation.
Berättelsen innehåller istället en person till, vars namn är Jiraz. Han kom till Kunming från Israel, med en bakgrund som trädgårdsmästare och med en militär karriär.
Tillsammans kom de två att utveckla en stark och nära vänskap, tillräckligt djup för att kunde överkomma deras olika bakgrunder och personliga egenskaper. Som betraktare i periferin kunde jag se hur nära de var varandra under våra gemensamma lektioner, luncher och picknickar. Båda två blev del av min bekantskapskrets och människor jag kom att tycka mycket om. För Valerie, som kom dem båda ännu närmare, blev de storebröder, beskyddare och några av de hon valde att lita starkt på.
Så kom det sig att de tillsammans bestämde att de skulle dela en lägenhet under det år de tänkt sig stanna i Kunming, och Valerie var mer än villig att hjälpa dem översätta kontrakt och agera tolk i mötena med lägenhetsagenter. Det gick så långt att de tog ut pengar till depositionen och gick till lägenheten med Valerie för att skriva på papperna. Kanske skulle allting här slutat annorlunda, om omständigheterna varit andra eller de valt en annan lägenhet. Nu gjorde de inte det, och medan Valerie hjälpte dem båda att tillsammans med agenten att gå igenom de olika punkterna i kontaktet började vattenledningen läcka. När Jiraz väl upptäckte att det nu befann sig en decimeter vatten på lägenhetsgolvet bestämde de sig för att vänta med att signera kontraktet.
Där det för dig eller mig skulle varit otur och allmän olycka, blev det för Ilan ett tecken från Gud. Så följdes det första tecket av fler i form av att kinesiskan var för svår och proxyn för att ta sig runt kinas brandvägg slutade fungera. Eller så var det inte tecken från Gud, utan istället Ilans vilja att fortsätta resa som utkristalliserade sig. Iallafall blev det klart efter några dagar att han bestämt sig för att släppa kinesiskan och Kina för en skådespelardröm i Los Angeles.
Ett hårt slag för Valerie; som en dock kunde se det som en del av hans karaktär. Gissningsvis ännu jobbigare för Jiraz, vars närmaste vän därmed skulle försvinna.
Med några dagar kvar till avresan bjöd Valerie hem dem båda tillsammans med våra gemensamma vänner från Toastmasters. Det var tänkt att vara en lättsam middag där var och en tog med sig lite mat, vilket det också blev.
Det var istället när Ilan kom tillbaka till hotellet som den obehagliga överraskningen infann sig. I det lilla rum de båda delade med en sydafrikan hade någon obehörig tagit sig in medan de båda varit iväg. Säkerhetsskåpen, som placerats under varje säng, var uppbrutna och i princip tömda. I det lilla utrymmet där Ilan förvarat sina tillhörigheten och där pass och flygbiljetter fortfarande fanns kvar, hade nu en femtontusen kronors dator, ett par externa hårddiskar och motsvarade tio tusen kronor i RMB, som skulle använts till depositionen av lägenheten, försvunnit. Då Jiraz kom tillbaka och genast gick till sitt skåp upptäcktes att ytterligare några hundra kronor och en iPod stulits.
Det var på kvällen två dagar senare som jag fick höra vad som hänt av Ilan, som då tagit sig samman och pratat med polisen. Borta var hans bekymmerslösa humör, som istället ersatts med en sorg och oförståelse för vad som hänt..
För visst är det lite konstigt.., att just deras två säkerhetsskåp blivit uppbrutna av de drygt hundra möjliga på hotellet. Att det hela skett bara några dagar innan han helt skulle lämna Kunming; och att det skett medan han förvarat så pass mycket värdefulla saker där, som ingen utomstående borde varit medveten om. Ett tydligare tecken från Gud skulle inte kunna gå att få.
Jag tror inte på Gud, och jag tror nog inte på mänskligheten heller. Ty hur någon skulle kunna värdera så materiella saker över sina vänner och deras välbefinnande och på ett så onskefullt sätt överstiger min förmåga att förstå. Men likväl blir slutet på denna berättelse att de båda vännerna spenderade den natten tillsammans på polisstationen, då filmen från hotellets kamera vid närmare inspektion tydligt visade Jiraz med den stulna väskan, gåendes ut genom dörren från rummet.
Den börjar några dagar innan skolan, då vi möttes första gången genom min vän Valerie, som tagit honom under sina vingar. Liksom många andra kom han till Kunming dagarna innan skolterminen började, helt utan kunskaper i kinesiska eller erfarenheter från mittens rike. Ståendes vilsekommen och förvirrad över universitets byrokrati blev hon den räddande ängel som kom och guidade honom genom träsket av papper.
Från den punkten träffade jag honom på det lilla torget utanför skolan varje morgon de första veckorna innan lektioner började. Tillsammans kunde vi gå igenom läxorna jag övergjort och han knappt tittat på. Han hade en udda men härlig personlighet, musiker till det yttre med en konstnärlig framtoning som fördjupades av hans master i ekonomi och den lätta förvirring genuint smarta personer besitter.
Den här berättelsen handlar dock inte om mig eller om vår vänskap, som kom att utvecklas till något av en syskonrelation.
Berättelsen innehåller istället en person till, vars namn är Jiraz. Han kom till Kunming från Israel, med en bakgrund som trädgårdsmästare och med en militär karriär.
Tillsammans kom de två att utveckla en stark och nära vänskap, tillräckligt djup för att kunde överkomma deras olika bakgrunder och personliga egenskaper. Som betraktare i periferin kunde jag se hur nära de var varandra under våra gemensamma lektioner, luncher och picknickar. Båda två blev del av min bekantskapskrets och människor jag kom att tycka mycket om. För Valerie, som kom dem båda ännu närmare, blev de storebröder, beskyddare och några av de hon valde att lita starkt på.
Så kom det sig att de tillsammans bestämde att de skulle dela en lägenhet under det år de tänkt sig stanna i Kunming, och Valerie var mer än villig att hjälpa dem översätta kontrakt och agera tolk i mötena med lägenhetsagenter. Det gick så långt att de tog ut pengar till depositionen och gick till lägenheten med Valerie för att skriva på papperna. Kanske skulle allting här slutat annorlunda, om omständigheterna varit andra eller de valt en annan lägenhet. Nu gjorde de inte det, och medan Valerie hjälpte dem båda att tillsammans med agenten att gå igenom de olika punkterna i kontaktet började vattenledningen läcka. När Jiraz väl upptäckte att det nu befann sig en decimeter vatten på lägenhetsgolvet bestämde de sig för att vänta med att signera kontraktet.
Där det för dig eller mig skulle varit otur och allmän olycka, blev det för Ilan ett tecken från Gud. Så följdes det första tecket av fler i form av att kinesiskan var för svår och proxyn för att ta sig runt kinas brandvägg slutade fungera. Eller så var det inte tecken från Gud, utan istället Ilans vilja att fortsätta resa som utkristalliserade sig. Iallafall blev det klart efter några dagar att han bestämt sig för att släppa kinesiskan och Kina för en skådespelardröm i Los Angeles.
Ett hårt slag för Valerie; som en dock kunde se det som en del av hans karaktär. Gissningsvis ännu jobbigare för Jiraz, vars närmaste vän därmed skulle försvinna.
Med några dagar kvar till avresan bjöd Valerie hem dem båda tillsammans med våra gemensamma vänner från Toastmasters. Det var tänkt att vara en lättsam middag där var och en tog med sig lite mat, vilket det också blev.
Det var istället när Ilan kom tillbaka till hotellet som den obehagliga överraskningen infann sig. I det lilla rum de båda delade med en sydafrikan hade någon obehörig tagit sig in medan de båda varit iväg. Säkerhetsskåpen, som placerats under varje säng, var uppbrutna och i princip tömda. I det lilla utrymmet där Ilan förvarat sina tillhörigheten och där pass och flygbiljetter fortfarande fanns kvar, hade nu en femtontusen kronors dator, ett par externa hårddiskar och motsvarade tio tusen kronor i RMB, som skulle använts till depositionen av lägenheten, försvunnit. Då Jiraz kom tillbaka och genast gick till sitt skåp upptäcktes att ytterligare några hundra kronor och en iPod stulits.
Det var på kvällen två dagar senare som jag fick höra vad som hänt av Ilan, som då tagit sig samman och pratat med polisen. Borta var hans bekymmerslösa humör, som istället ersatts med en sorg och oförståelse för vad som hänt..
För visst är det lite konstigt.., att just deras två säkerhetsskåp blivit uppbrutna av de drygt hundra möjliga på hotellet. Att det hela skett bara några dagar innan han helt skulle lämna Kunming; och att det skett medan han förvarat så pass mycket värdefulla saker där, som ingen utomstående borde varit medveten om. Ett tydligare tecken från Gud skulle inte kunna gå att få.
Jag tror inte på Gud, och jag tror nog inte på mänskligheten heller. Ty hur någon skulle kunna värdera så materiella saker över sina vänner och deras välbefinnande och på ett så onskefullt sätt överstiger min förmåga att förstå. Men likväl blir slutet på denna berättelse att de båda vännerna spenderade den natten tillsammans på polisstationen, då filmen från hotellets kamera vid närmare inspektion tydligt visade Jiraz med den stulna väskan, gåendes ut genom dörren från rummet.
Stark trio
Kinas nationaldag. 60 år av kommunistiskt styre som Folkrepubliken Kina. 20 år sedan massakern på Himmelska fridens torg. Den stora årliga höstfestivalen.
Dessa fyra händelser har på olika sätt påverkat stora delar av min vardag de senaste två veckorna. På vissa sätt skrikade uppenbart, på andra sätt genom en mer smygande, orolig magkänsla.
Kinas nationaldag som infaller den 1 oktober, är början på en veckolång ledighet för hela kina.
Jag vet att jag själv inte skulle lagt särskilt stor vikt vid föregående mening om inte någon poängterat det ytterligare, så tillåt mig därför ett exempel. I Sverige är sportlovet uppdelat i fyra veckor beroende på var man bor, för att några hundra tusen barnfamiljer inte ska vara lediga samtidigt. Ni med svensk skidvana har förmodligen smärtsamma minnen från sportlovsfirande i fjällen trots denna åtgärd.
Låt oss då gå tillbaka till Kina, där typ en halv miljard, ungefär 2500 gånger fler, barnfamiljer samtidigt har lov. Lägg därtill det faktum att den stora höstfestivalen motsvarar USAs thanksgiving, där alla åker hem till sina familjer runt om i Kina, alternativt passar på att resa runt i landet.
Nå, nationaldagen alltså. Mina förväntningar var efter en månads offentliga förberedelser och väntan (kanske främst efter lovet) skyhöga. Alla byggnadsprojekt, vägreperationer och genoveringsobjekt verkade ha haft som direktiv att vara färdiga i tid till den 1 oktober. Lägg därtill den i vårt tycke, kommunistiska marschmusik, som spelats tidigt varje morgon i vår trappuppgång och i området där vi bor. Alla repetitioner av sånger med barnen på skolan intill vår lägenhet. Det var helt enkelt uppenbart för att något stort var i görningen.
Så utan en aning om vad som komma skulle vaknade jag och Alisa upp till ljudet av fågelsång den 1 oktober. Ingen musik, inga skratt eller skrik från gatan, inga ljud från vara grannar. Jag har nog inte upplevt området så tyst som denna morgon.
Väl ute på gatan gick människorna runt som vanligt, inga speciella kläder, inga dekorationer, inga stängda butiker.
Det enda tecken på att detta inte var en vanlig dag visade sig vara de flaggor som såldes på gatan, som inte på något sätt innehöll fler människor än vanligt.
Nu är ju inte svenska nationaldagar särskilt mycket roligare, men nog blev dagen ett stort antiklimax.
Att det är tjugo år sedan massakern i Beijing visas främst genom det kinesiska ministeriets tendens att blockera allt som blockeras kan, nu senast google docs. Att gränsen till Tibet har stängts för turister verkar också vara en åtgärd följd av detta faktum.
Till sist har höstfestivalen gestaltat sig genom försäljning av månkakor (moon cakes), som också är den gåva man ger varandra under den gångna månaden. Månkakor är bakverk traditionellt fyllda med skinka, men nuförtiden med innehåll både jordnötssmör och sesamfrön. Det är egentligen inget speciellt med dem, de smakar inte särskilt gott, utom det faktum att de har funnits ÖVERALLT de senaste månaderna.
Nu är högtiderna dock över, och på måndag kommer skolan börja som vanligt igen.
Dessa fyra händelser har på olika sätt påverkat stora delar av min vardag de senaste två veckorna. På vissa sätt skrikade uppenbart, på andra sätt genom en mer smygande, orolig magkänsla.
Kinas nationaldag som infaller den 1 oktober, är början på en veckolång ledighet för hela kina.
Jag vet att jag själv inte skulle lagt särskilt stor vikt vid föregående mening om inte någon poängterat det ytterligare, så tillåt mig därför ett exempel. I Sverige är sportlovet uppdelat i fyra veckor beroende på var man bor, för att några hundra tusen barnfamiljer inte ska vara lediga samtidigt. Ni med svensk skidvana har förmodligen smärtsamma minnen från sportlovsfirande i fjällen trots denna åtgärd.
Låt oss då gå tillbaka till Kina, där typ en halv miljard, ungefär 2500 gånger fler, barnfamiljer samtidigt har lov. Lägg därtill det faktum att den stora höstfestivalen motsvarar USAs thanksgiving, där alla åker hem till sina familjer runt om i Kina, alternativt passar på att resa runt i landet.
Nå, nationaldagen alltså. Mina förväntningar var efter en månads offentliga förberedelser och väntan (kanske främst efter lovet) skyhöga. Alla byggnadsprojekt, vägreperationer och genoveringsobjekt verkade ha haft som direktiv att vara färdiga i tid till den 1 oktober. Lägg därtill den i vårt tycke, kommunistiska marschmusik, som spelats tidigt varje morgon i vår trappuppgång och i området där vi bor. Alla repetitioner av sånger med barnen på skolan intill vår lägenhet. Det var helt enkelt uppenbart för att något stort var i görningen.
Så utan en aning om vad som komma skulle vaknade jag och Alisa upp till ljudet av fågelsång den 1 oktober. Ingen musik, inga skratt eller skrik från gatan, inga ljud från vara grannar. Jag har nog inte upplevt området så tyst som denna morgon.
Väl ute på gatan gick människorna runt som vanligt, inga speciella kläder, inga dekorationer, inga stängda butiker.
Det enda tecken på att detta inte var en vanlig dag visade sig vara de flaggor som såldes på gatan, som inte på något sätt innehöll fler människor än vanligt.
Nu är ju inte svenska nationaldagar särskilt mycket roligare, men nog blev dagen ett stort antiklimax.
Att det är tjugo år sedan massakern i Beijing visas främst genom det kinesiska ministeriets tendens att blockera allt som blockeras kan, nu senast google docs. Att gränsen till Tibet har stängts för turister verkar också vara en åtgärd följd av detta faktum.
Till sist har höstfestivalen gestaltat sig genom försäljning av månkakor (moon cakes), som också är den gåva man ger varandra under den gångna månaden. Månkakor är bakverk traditionellt fyllda med skinka, men nuförtiden med innehåll både jordnötssmör och sesamfrön. Det är egentligen inget speciellt med dem, de smakar inte särskilt gott, utom det faktum att de har funnits ÖVERALLT de senaste månaderna.
Nu är högtiderna dock över, och på måndag kommer skolan börja som vanligt igen.
Livstecken
Jag har märkt att det allt som oftast inte har hänt något intressant att skriva om när jag har tid att lägga ner på mitt bloggskrivande. På samma sätt har jag, när allting snurrar fortare, oftast inte tiden det krävs för att skriva om upplevelserna.
Det är alltså inte på grund av en olycka eller att min dator blivit stulen som jag underlåtit att uppdatera min blogg den senaste tiden. Nu är jag iallafall tillbaka i Kunming, och jag kommer dock försöka berätta om allt som hänt i en serie inlägg de närmaste dagarna.
Jag hoppas att allt är bra med er där hemma!
Det är alltså inte på grund av en olycka eller att min dator blivit stulen som jag underlåtit att uppdatera min blogg den senaste tiden. Nu är jag iallafall tillbaka i Kunming, och jag kommer dock försöka berätta om allt som hänt i en serie inlägg de närmaste dagarna.
Jag hoppas att allt är bra med er där hemma!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
