På vägen till skolan..

Om det inte varit så högst olämpligt skulle jag utbrustit i ett högt och ljudligt "vad var det jag sa?" på min väg till skolan idag. För med överbelastade vägar, rusningstrafik och en respektlöshet inför trafikvett är titt som tätt inträffade och återkommande olyckor en oundviklig följd.

Så där stod jag alltså, precis framkommen till busshållsplatsen med tankarna på annat (复习 生词: 翻译 和 浇) inför mitt anslutande prov halvtimmen senare. Halvvaken efter en kopp kaffe (一 杯 咖) registrerade min hjärna plötsligt ett ganska onaturligt "smack" följd av ljudet från några dussin människor som samtidigt drar efter andan. Plötsligt har världen stannat och vänt hela sin uppmärksamhet mot ljudkällan, där en vespa ligger vält över en orörlig brun hög av kläder, ben och kött; alltihop fortfarande vidrörandes den vita skåpbilen som nu stannat helt.

Och sedan, som om alla de människor närvarande plötsligt ingått en tyst överenskommelse vände sig var och en bort, började prata eller fortsätta gå. Från att ha varit händelsernas mitt försvann nu den vita bilen (白车) och kroppen på marken från folks synfält. Bilarna bakom började tuta för demonstrera sitt missnöje över den nu minskade körfältet orsakat av vita skåpditon, mamman med sin dotter vinkade till sig en taxi istället för att fortsätta väntan på bussen (公共汽车) och affärsmännen återgick till sin dagstidning (报纸).

Så bestämde sig föraren i bilen för att han nog var tvungen att göra något åt problemet (问题) framför hans bil, som väldigt effektivt hindrade honom från att ta sig till jobbet (工作). Ut hoppar alltså han och hans något hispiga andra hälft för att tillsammans lyfta bort motorcykeln (摩托车) från kroppen som vid det här laget börjat röra på sig. Minuten senare var killen på fötter och halvt buren halvt släpad in till sidan av vägen, tillsammans med vespan.

Ingen ringde efter en ambulans, ingen stannade kvar för att se att han klarat sig eller behövde mer hjälp.

Så väl medveten om risken att bli sjukt politiskt inkorrekt kan jag inte låta bli att fråga mig vad fan det är för fel på det kinesiska folket? Vad är det som de saknar som gör att de kan leva med vetskapen om att deras familj eller vänner skulle kunna dö på gatan, omgiven av människor, utan att någon bryr sig? Vad är det med det politiska systemet här som gör att människor reagerar på det sättet?

Skadeståndet, utan någon egentligt tillförlitlig källa, för att köra på någon ligger på någonstans mellan en och två årslönen för en medelsnittskines (50 000元); under förutsättning att polisen kan klargöra vem den skyldige är. Tyvärr verkar inte det leda till mindre olyckor, bara en större anledning för föraren av den vita skåpbilen att ta sig därifrån snabbt. Allt för ofta (även detta utan någon annan källa än kinesiska vänner) blir det den närmaste personen som förklaras skyldig när och om polisen väl kommer till olycksplatsen, vilket resulterat i en stark ovilja från alla förbipasserande bilar att stanna till. Men varför reagerar då inte människorna vid busshållsplatsen tio meter bort?

Det här påminner om det numera klassiska exemplet där en kvinna i USA blev våldtagen och dödat utanför ett höghus med flera dussin vittnen från olika lägenheter, där ingen ingrep eller ringde polisen under den relativt långa tidsperiod det hela inträffade. Vittena förklarade det hela med att de inte ville blanda sig i det hela och att de trodde någon annan ingrep, och att de därför inte behövde göra något själva.

Är det en rimlig förklaring? Att vi människor förenas i vår motvilja att hjälpa varandra? (Komma i tid till jobbet är viktigare än ett räddad liv.)

Eller går det att skylla det hela på att en massiv befolkning minskar människovärdet (skulle det varit samma reaktion om jag som vit västerlänning blivit överkörd?)

Är det den fattiga befolkningen och det hårda kampen mot överlevnad som gjort mina grannar så människokyliga?

Och så en sista relevant fråga..


Vad gjorde då jag som upplyst, välutbildad industrilands medborgare; på vilket sätt skiljde jag mig från de andra vittnena?

Sanning är att jag inte skiljde mig på något sätt. I all panik insåg jag snabbt att jag glömt min mobiltelefon, inte har den blekaste aning om numret till SOS, inte kan någonting om sjukvård samt att jag inte kunde kommunicera med personen eller någon annan i närheten. Så istället för att ta hand om personen i brun jacka klev jag på bussen som just anlände och åkte till skolan.

Klyschor och mål

” Tiden går fort när man har roligt. ”
Kanske inte min favorit klyscha direkt, jag föredrar ”Saker blir vad man gör dem till”, men i sammanhanget hemresa fungerar ordspråket ganska bra.
Det är nu en månad kvar till jag lämnar Kunming helt och hållet, för den här gången, och lite drygt en och en halv månad innan jag landar i Sverige. Och jag har redan börjat planera mitt nästa äventyr=)
Nåja, för att hoppa vidare till nästa klyscha så ska försöka att leva i nuet, även om framtiden är betydligt mer lockande än min uppkommande tenta.
Så, därför tänkte jag åter titta tillbaka på mina mål för den här resan, för att se hur bra jag har lyckats följa upp mina intentioner, vilka du vid intresse gärna får ta del av.

Mål under hösten:

Förbättra mina färdigheter i kinesiska

Nja, det har väl gott sådär bra kanske. Jag får inte längre panik när jag blir tilltalad på kinesiska, å andra sidan förstår jag fortfarande inte merparten av vad personen försöker säga (fast nu vet jag ju hur jag kan säga att jag inte förstår, vilket om inte löser problem så i alla fall förenklar situationer). Jag är dock outstanding i min klass när det gäller att skriva tecken och läsa meningar. Inte säker på hur stor nytta jag kommer ha av det än..

Lära känna kulturen genom utflykter i provinsen, kontakt med människor och gärna genom ett flertal kinesiska aktiviteter.

Ni får väldigt gärna småskratta åt den här meningen, det gör jag i alla fall. Jag är inte säker på exakt vad jag menade med ”kinesiska aktiviteter” där jag satt hemma i Svedala. Merparten av alla kineser jobbar med jordbruk, men jag tror inte att jag tänkte mig risodling som den typ av kulturella aktiviteter jag letade efter.
I veckan var jag på KTV, en miljard industri som ni förmodligen känner till under namnet karaoke. Det är definitivt en typiskt kinesisk (eller kanske mer brett asiatisk) aktivitet, som i det här fallet dessutom involverade ett flertal kinesiska vänner.
Jag tror för övrigt inte längre att det går att upptäcka särskilt mycket av den kinesiska kulturen genom utflykter. Däremot går det att se väldigt mycket vacker natur, arkitektur och vänliga människor.

Göra kortare utflykter till stora kinesiska städer och närliggande länder

Här borde jag kunna få poäng för i alla fall Shanghai, som definitivt var ett kort besök. Hangzhou med sina 2 miljoner människor borde också kunna räknas, även det ett i synnerlighet kort besök. Dock här jag mågra guldkorn som Beijing och Xian inplanerade framåt, så de kan nog räknas dit också.
Gällande länder så har jag misslyckats med att besöka både Vietnam och Kambodja, vilka jag hoppas kunna hitta tid för vid ett senare tillfälle. Thailand, Laos, Malaysia och Singapore får ur ett kvantitetsperspektiv ses som klart godkänt. Kvalitativt hade jag nog kunnat göra mer av vistelserna där, med lite mer tid och pengar.

För den sista månaden har jag sedan tidigare satt upp målen:

- Backpacka i de närliggande länder
- Resa genom Kina upp till Beijing med besök längs vägen
- Ta transibiriska järnvägen till Moskva

Kommer nog lyckats ganska bra med två av målen, ett är tyvärr uteslutet.

Studerande, oreganoberg och besök på skördefälten

Nu har jag varit sådär inaktiv ett tag igen, så tänkte ta och uppdatera er alla på de senaste aktiviteterna här i den yttre kärnan av den sinocentriska världsbildens mitt.

Mina två senaste veckor har innehållit lite flygande, lite mer resande och massor av studerande.

Då mitt slutprov är om mindre än två veckor och jag missar totalt två månader av lektionerna (eftersom jag tentar av kurserna knappt en månad för tidigt); har det nu varit dags att hårdfokusera. Även om jag inte kommit så långt med språket som jag önskat är jag nöjd med mina studier här. Dessutom har jag en termin till väntande när jag kommer tillbaka till Sverige, så om jag inte kan prata flytande nu så har jag lite till tid på mig.

Mycket pluggande har inte uteslutit andra aktiviteter, så förra helgen hängde jag med ett blandat gäng äventyrare upp på ett berg utanför Kunming. Förrutom en underbar dag omgiven av färsk oregano och sol provade vi att glidflyga.
Till glidflygningen rekommenderades kängor (för att skona lederna i fötterna vid landningen), något jag inte tagit med min till Kina pga platsbrist. Detta hade inte medfört något problem om jag inte stukat foten under mitt tidigare resande, men jag bestämde mig för att ta det försiktigt och flyga iallafall.
Glidflygning är inte som fallskärmshopp, där färden hela tiden går redåt. Istället använder sig glidflygare av den markvärmda och därmed uppåtgående luften för att klättra sig ännu högre upp, ibland närmare 5000 meter eller mer. Lite för lite vind medförde dock att vi landade i botten av dalen istället för att komma tillbaka till berget där vi startade, därtill blev det en något kraschartad landning.
Kort kan vi säga att istället för att fånga de varma vindarna hamnade vi i ett område av nedåtgående kall luft. Att sjunka i sig är inte ett problem, det går aldrig så fort att man faller handlöst; däremot hade vi en elledning framför oss som vi inte var säkra på att kunna passera på ett säkert sätt, varpå vi landade på den närmast tillgängliga flata yta, vilket råkade vara ett träsk fyllt av taggbuskar (dock med mjuka taggar som inte gjorde särskilt ont).

Nåja, det som jag tycker är mest underhållande i den här historien är vår landning. Fokuserad som jag var på att inte utsätta min fot för nya skador missade jag den högst väsentliga delen av landningen där man springandes sakta ned farten för att sedan stanna helt; som ett flyplan ungefär, fast med hjul. Tänk er då att det här flygplanet skulle tvärbromsa och låsa hjulen vid landningen (i träsket), och fundera lite över resultatet.
Behöver jag säga att jag ägnade två timmar av bilresan hem med att plocka taggar ur min tröja?

I helgen har jag och Valerie besökt Dali igen; minns ni mitt förra besök där föresten?
Den här gången lät vi berget vara och begav oss cyklade ned mot sjön och de omgivade åkrarna för en heldag på två hjul.
Några cykelvägar hittade vi inte, utan istället hamnade vi på en av de upptrampade gångarna mellan fälten som lokalbefolkningen använder för att köra sina vagnar med skörd mellan åkrarna och de olika byarna. Det blev en väldigt trevlig upplevelse, med många fina bilder, middag och lite solbrända kinder.

Nu är det alltså återigen dags för lite studerande, innan vi far till Thailand och Huahin över nyår.

Njuv musik

Kina vet verkligen hur man förgyller sina medborgares dagar. För vad kan annars sägas om den festivalmusik (läs kommunism-propaganda) som flödar ut i vårt bostadsområde varje morgon. Inga enformiga pip till väckarklocka här inte.

Vi har långhelg nu, så försvinner iväg till Dali några dagar.

Att lära av sina misstag

Det är ju en väl känd sanning att misstag är till för att vi ska lära av dem, ja, rent av ett viktigt steg i utvecklingen av både person och organisationer.

Alltså kan det faktum att jag glömde min kamera på ett berg i Phuket nästan garantera att jag kommer minnas att ta med mig mina saker, nästa gång. Att jag åkte till fel flygplats i Kuala Lumpur kommer för alltid finns kvar i mitt minne och förgöra framtida snedsteg. Samma sak med misstaget att inte förboka boende i Luang PraBang då transportmedlet ankommer anmärkningsvärt sent.

Så vad hände då när jag väl var tillbaka i Kina och Shanghai; hur väl lyckades jag praktisera mina nya lärdomar?

Till att börja med landade inte mitt flyg förrän närmare midnatt. Jag lyckades visserligen hitta en taxi och berätta ungefär vart jag ville, men då jag inte orkat skriva ner någon exakt address eller lärt mig det kinesiska ordet för youth hostel så hamnade jag ändå på ett på tok för dyrt hotell.
Nåja, ingen är ju perfekt. Så vad hände då sedan?

Efter en natt i Shanghai var det alltså dags att åka tillbaka till Kunming, varpå jag lämnade det väldigt billiga och rena hostelet jag fått hjälp att hitta, för att ta det svävande maglevtåget till flygplatsen. Nå, det var ju bara det att jag såg till att förlägga min mobil på hotellet, varpå jag förutom fördelen att vara kontaktbar även förlorade möjligheten att hålla koll på tiden.
Men det kan du hända vem som helst, eller hur?

Så, ansvarsfull som få andra hade jag självklart kollat upp noggrant hur jag lättast kunde ta mig till transfertåget. Inga problem där alltså, och framgångsrikt kom jag hela vägen till flygplatsen. Väl där insåg jag visserligen att jag inte hade mitt biljettnummer, min biljett eller flygets avgångstid, eftersom jag inte riktigt tänkt på (orkat) att skriva ut dem från datorn.
Efter lite samtalande med flygplatspersonalen och studerande av avgångstabellen kunde jag dock konstatera att jag, än en gång, lyckats välja fel flygplats, och att jag behövde ta mig till en helt annan del av Shanghai.

Total katastrof?

Nja, det var inga problem att hitta en transferbuss, min mobil kom till Kunming igår i ett expresspaket och jag har redan införskaffat en ny kamera.

Så det jag lärde mig under mina fyra veckor utomlands var inte att planera och ta hand om mina saker, utan snarare det faktum att allting löser sig. Eller iallafall att jag klarar av att lösa de situationer jag försatt mig i.

Vandring runt Xihu

Den delen av min personlighet som skulle kunna definieras som ensamsträvande naturälskare vinner allt som oftast över den storstadssuktande uppmärksamhetscentraliserade och högklacksbärande äventyrerska som säkert även den går att hitta någonstans i min inte allt för okomplicerade tankeverksamhet.

Förstod ni inte det där? Låt oss börja om, och spara lite av adjektiven till senare i inlägget.

Jag sitter och tänker tillbaka på vad det är jag minns starkast från de dagar jag rest runt. Få av minnena cirkulerar kring det storslagna i städerna jag besökte, då de minnena ofta befläckas av alldeles för många människor.

En av upplevelserna som mina tankar slingrar sig runt och som värmer även här i Kunming var min första morgon i Hangzhou.
Lycklig över att vara tillbaka i Kina lämnade jag mitt hotell tidigt på morgonen med min ryggsäck för att istället leta reda på ett vandrarhem. De drygt tjugo kilona kändes inte en enda gång under min resa som en börda att släpa på, utan blott ett bevis på min egen styrka. Kanske inte styrka i ren fysisk mening (så tung var den faktiskt inte), utan den mentala styrkan i att klara av att bära hela sitt liv och den enda stabila punkten i ens tillvaro, i en annars ständigt föränderlig omvärld fylld av nya människor, städer och intryck.
Jag är rädd att jag mest flummar runt i en kaskad av ord staplade på varandra just nu, vet inte om jag får fram den känsla jag letar efter.
Jag upplever iallafall en otrolig tillfredställelse och glädje av lasta på mig min ryggsäck och börja gå, med tryggheten att jag kommer klara av de utmaningar som uppstår innan jag är framme vid målet.
Den här dagen visade sig utmaningen bestå av att hitta rätt väg. Från en engelskspråkig tillvaro i de sydostasiska länderna var jag nu tillbaka i Kina, med de språkbegränsningar detta medför, även för en kinesiska-studerande.
Så vandrandes nådde jag ganska snart stadens stolthet, den västra sjön Xihu.
Av alla bilder från Kina är nog morgonen vid den dimmiga sjön, kantrad av pagodor och de hängande träden den vy som gestaltar det klassiska Kina bäst. Jag kan inte publicera några bilder därifrån, men ta några extra minuter och googla fram lite bilder på Xihu.
Väl där gick jag helt enkelt, utstirrad kanske inte så mycket för att jag var vit som för att jag hade en gigantisk väska och ett småfånigt leende på läpparna, längs strandpromenaden i sökandet efter nästa boende.
Det slutade som en heldagsupplevele runt den där sjön innan jag nått fram, men under den tiden i likhet med ganska mycket av mitt resande var det själva vägen och allt längs den som blev målet, snarare än hostelet.


(Något som fortfarande gör mig väldigt glad är min morbrors bekännande ord över en kokosnötsdrink om hur min blogg numera är en naturlig del av hans vardag. Jag hoppas att två inlägg denna söndagsmorgon lite kan uppväga delar av den tidigare inaktiviteten och kanske få er att minnas lite värme och bekymmersfrihet från dagarna i Thailand.)

Grön sjö och vita landskap

Som en tidigare invånare i landet Sverige och en exklusive medlem i "66°+"-klubben trodde jag mig veta det mesta om kyla. Campande utomhus i vindskydd som ung scout och alla dagar av skidåkning i på tok för blåsigt och snöigt väder borde vid det här laget gett mig en ganska bra bild av detta klimattillståndets karaktär. Samma sak med de av olika grader frivilliga vakbad samt de högst självvalda dykexpeditioner i snöiga och isande fjälllandskap, eller för all del den alltigenomträngade råa köld som varje sann göteborgare lärt sig uthärda.

Så vad är det då som skiljer kylan jag upplever här från mitt tidigare liv?

Det är inte så att det är kallare här i min del av Mittens rike än i nordbornas dito. Luftfuktigheten är inte anmärkningsvärd hög och staden befinner sig allt som oftast i lä. Den stora skillnaden har alltså inte med den faktiskt temperaturen att göra.

En skidtur i fjällen kompletteras alltid av en afterski med varm choklad eller glüwine, utomhusaktiviteter akompanjeras av en varm brasa eller bastu och i princip oavsätt var du befinner dig är det aldrig långt till ett uppvarmt hus med alla dess faciliteter.

Här finns helt enkelt inte den möjligheten.
En promenad utomhus i den kyliga morgonluften åtföljs av ett par timmar i det ouppvärmda klassrummet som därefter ersätts av ett café eller skolmatsalen, bägge byggda för att kyla ner varma sommardagar och med öppna dörrar och fönster mot gatan. Människorna här sitter med ytterkläderna, mössa och vantar påtagna och intar den förhoppningsvis varma maten i utomhustemperaturer. Affärerna är byggda utan en vägg vettandes mot vägen, varpå expediterna står och småhuttrar hela dagarna.
Dagen avslutas i vår lägenhet, vars enda värmekälla är det till duschen uppvärma vattnet samt gasspisen.

Efter att ha läst så här långt kan inte inlägget tolkas som mycket annat än en stor beklagan över klimatet här, som säkert föreställs som ett av de värsta tänkbara ställen en klarblå, isande vacker vinterdag. Jag har dock inte för avsikt att svärta er söndagsmorgon med kalla ord och medlidande, det kommer nog drabba er snart nog iallafall, helt utan min inblandning.

Istället är jag fascinerad över hur snabbt det går att anpassa sig till de omständigheter naturen slänger i ens vägar. Från jeans och kortärmat har vi nu investerat i underbyxor, ullstumpor och extrafiltar. Iste har ersatts av varmvattenflaskor och värmedynor; sänglinnena har kompletterats med täcken, elfiltar och till färgen jättehemska plyschöverkast.
Jag har ersatt mina flip-flops med extravadderade gympaskor och isolerande innedojor, och min nya klädnad kompletteras under alla dygnets timmar av en mysig mössa.

Så det nuvarande tillståndet till trots kan Kunming knappast ses som helvetet på jorden, eller ja, nordpolen om det nu är temperaturer som är dagens ämne. Det är bara en ny utmaning att hitta lösningar till.

Och helt ärligt, det är ganska coolt att sitta och äta varma pannkakor (med lönnsirap, jordnötssmör, honung och socker; American style) med utsikt över gröna palmer och den i övrigt lövbeklädda vegetationen som sakta täcks av ett tunt lager snö.

Händelser från mitt resande

Misstag, olyckor och tråkiga händelser inträffar lite hela tiden, och oftast är det inte värt att lägga för står vikt vid dem. Vad jag tycker är svårare att skaka av sig är de tillfällen då någon försöker och lyckats lura till sig pengar pga av min status som utan bättre vetande utlänning.

En av de händelser som får mig att rodna starkast av förlägenhet inträffade på Phuket.
Min buss lämnade Bangkok sen eftermiddag, och tidigt på morgonen anlände vi till Surat Thani där vi bytte till en minibuss innan vår färd fortsatte mot det erkända turistparadiset. Väl framme i Phuket stad var det lunchtid och ganska humana temperaturer då det regnat hela morgonen.
Inför valet att betala 40 kr och få skjuts hela vägen till hotellet valde jag naturligtvis att ta min väska och istället gå mot stadskärnan och den lokala buss stationen.
Efter lite hjälp från lokalbefolkningen och inte allt för långa tidsperioder nådde jag marknaden och de små tuck tuck bussarna, som tog mig till rätt sida av ön för en fjärdedel av turistbyråns pris.
Där tog det dock stopp, och efter en hel del vandrande i den nu framkomna solen nådde jag helt utmattad och genomblöt en muslimsk restaurang vid vägkanten. De vänliga damerna förklarade att jag var på väg åt fel håll, och erbjöd mig sedan att få skjuts av den enas make. Han hjälpte mig att ringa upp hotellet och förklarade sedan för mig att det skulle ta mig säkert 2 timmar att gå dit, men att han kunde köra mig dit för 200 baht.

Självklart visade det sig i slutänden att jag nästan varit framme, och att taxiresan inte borde kostat mer än 20-30 baht, och att det varit både billigare och mer tidssparande att ta turistbussen från första början.


En annan händelse inträffade i LuangPrabang, när jag skulle ta mig därifrån till Vientiene.
Att köpa bussbiljetter inne i staden eller via en turistbyrå är alltid en förlustaffär. Istället tog jag mig med min stukade fot ut till buss stationen som låg utanför staden, för att köpa min biljett direkt på plats. På det sättet slipper man alla pålagda extrakostnader vilket halverar priset.
Där det finns turister att luras finns alltid folk att lura dem, så även på denna buss station. Därför möttes jag av en svärm av lao som undrade vart jag var på väg. Jag förstod senare att personerna som hängde runt mig fick provision för varje biljett de "hjälpt till" att sälja. Nåväl, noga med att ignorera dem hittade jag iallafall rätt buss, och blev upplyst av busschaffören att jag var tvungen att köpa bussbiljetten i ett bås längre bort.
Så medan jag stakade mig ditåt lyckades en lao inse vart jag skulle åka, varpå han rusade förbi mig fram till biljettluckan och talade om det för försäljaren, vilket resulterade i en avsevärt dyrare biljett.

I inget av fallen rörde det sig om särskilt mycket pengar eller någon större förlust för min del. Men det känns så typiskt bara, att trots valet att ta den mer komplicerade och billigare vägen så slutar det ändå med att jag får betala lika mycket eller mer.

Den eviga vårens stad

Det är lätta att skratta åt, underskatta eller faktiskt till och med förstå varför de kinesiska myndigheterna valt att förbjuda centralvärme i lägenhetshus, i alla fall i de här delarna av landet. Tro mig, det där skrattet fastnar i halsen och förståelsen kastas ut genom fönstret i samma andetag som utomhustemperaturen sjunker under 10 grader. Nu ligger den på stabila 3 celsius och vår lägenhet lyckas höja den siffran ytterligare 7-10 grader, vilket resulterat i en högst obehaglig inomhustillvaro. Inte nog med att vårt hem nu är högst obeboligt, det verkar inte finnas något ställe (skolan, cafér, affärer) som klarar av att höja temperaturen till en acceptabel nivå. Nåja, inte för att jag rustade mig med jackor och skor lämpliga för det här klimatet heller.

Så nu sitter jag här med min "hello kitty"-värmedyna och tinar mina fötter efter några timmar i skolan. Fast tack och lov är jag inte så kall att jag inte kan skratta åt det hela, för det är egentligen både ironiskt och underhållande.

3 svar men massor av frågor

Det är lite överväldigande faktiskt. Så många händelser och så mycket att berätta, och och jag har ingen aning om var jag ska börja.Ska jag berätta vad som var roligast. Vad jag aldrig kommer glömma?
Är ni intresserade av att höra om hotellrum (förmodligen inte..), kackerlackor, konstiga människor, utmaningar, stunder av ren lycka, mina misstag, andras misstag, platserna jag besökte, platser jag inte besökte..?!

Kanske har ni precis samma frågor som mina vänner ställde när jag kom tillbaka till Kunming. Nåja, låt oss börja där iallafall..

Och är det inte då väldigt passande med tanke på att jag nu är tillbaka i Kina att jag bara kort tänker konstantera att den första frågan jag fick tyvärr redan är bortcensurerad. Haha, ni kan ju fundera vad det var som mina amerikanska vänner tyckte var allra viktigast att få reda på..

Besökte du många museum och tempel? (Alisa)(mm, en ganska relevant fråga fast den trots det fick utstå stort ifrågasättande från samtliga närvarande)

Nej, det gjorde jag faktiskt inte. Jag befann mig utanför de flesta intressanta tempel i Bangkok och tittade på en hel del gamla byggnader där och i Luang Prabang, men jag har redan tidigare varit inne i de stora tempeln i Bangkok och jag ville inte lägga dyrbar tid på gyllene statyer av Buddha, även om de visst är väldigt vackra
Istället spenderade jag mycket av tiden i Bangkok på att gå runt i hamnområdena, till viss del helt vilse, och titta på lokalbefolkningen. Jag besökte också ett antal marknader, vissa av dem med upp till 15 000 stånd, och upplevde den delen av den thailändska kulturen. Bangkok är väldigt vackert med sina tempel, även de minsta av dem större och mer utsmyckade än de svenska motsvarigheterna.

Hur gick resandet? (Simon)

Det är lätt att resa i sydostasien. Flygbiljetterna är billiga och tar dig inom loppet av en timme från en huvudstad till nästa. Turistbussarna avgår direkt från hotellen och tillåter en luftkonditionerad tillvaro med måltider inkluderade i sällskap med ett antal andra fjällande utlänningar med gigantiska resväskor och halvtaskig engelska. Jag har egentligen ingenting emot dessa alternativ, förutom de medföljande och påträngande försäljarna som skriker som gamar efter kunder längs turiststråken i centrala Bangkok. Men det var inte turisternas Thailand jag främst ville uppleva, varpå jag i största möjliga utsträckning undvikit dessa alternativ.

Istället har jag suttit på golvet av en fullastade lokalbussar och trängts med thailändare i biljettluckorna på tågstationerna. Jag har färdas runt Phuket ö i en lokal buss, och senare även gått runt Phuket ö i brist på lokalbuss.
Jag har medvetet låtit bli tuck tucks och taxis och istället utforskat de lokala kommunikationsmedeln i Kuala Lumpur, Singapore och Bangkok (ordnade efter användarvänlighet och mitt eget högst subjektiva gillande).

Jag provade på att åka Maglev-tåget till Shanghai flygplats, en bokstavligt flygande upplevelse i 350 km/h. Nästan lika bra som tåget från Hat Yai till Kuala Lumpur, som jag upplevde hungrig därför att jag inte ville förlora några kronor i dålig växlingskurs (idiotisk envishet?)


Hur var städerna du besökte? (Daniella)

Säkert hälften av tiden spenderade jag i någon av regionens storstäder, då den korta tidsperioden inte riktigt tillät några större utsvängningar från resrutten.

Vientiene var den första huvudstaden jag besökte, under mindre än ett dygn och med iallafall en brukbar fot. Jag därmed inte så mycket av omgivningen eller sevärdigheterna, men en dock tillräckligt för att konstatera att staden var ganska mysig men på tok för influerad av turism.
Nästa gång jag besöker Laos kommer jag hålla mig borta från städerna (vill du besöka en storstad är Bangkok billigare och Kuala Lumpur vackrare) där och istället se mer av naturen och lokalbefolkningen, med moped eller backpackande i de södra delarna av landet.

Jag trodde först när jag kom till Bangkok att stadens tempel allena skulle vara tillräckligt för att klara av att orientera sig. Den strategin fick mig vilse på mindre än en halvtimme, då de mindre (20 meters höga och guldbesmyckade) tempeln inte fanns utmarkerade på kartorna.

Kuala Lumpur är utplacerad mitt i en tropisk djungel, och delar av centrala KL är ett skyddat reservat med tillhörande apor. Staden måste ha något av världens mest utbyggda kommunikationssystem, med ett antal monorails, tunnelbanor och bussar vilket resulterar i en förhållandevis liten mängd bilar. Jag fann kombinationen skyskrapor och palmer var minst sagt tilltalade, och fann mig själv spendera den största delen av tiden här åt att gå runt och titta på byggnader.

Singapore missade jag tyvärr att uppleva på många sätt då jag råkade ut för ett allergiskt anfall och lite allmän feber under min korta vistelse där. Dock hittade jag en privatguide som visade mig stadens pubar och berättade om landets historia. Sentosa islands fick ett snabbbesök, men Waffle´s hotel och Singaporesling blev bortprioriterat.

Snip snap snut, så var resandet slut

Efter 26 dagar, nästan 4 veckor, är jag nu tillbaka där jag började. Blev resandet vad jag väntade mig? Knappast, men jag har försökt se det positiva i varenda sekund, tagit tillvara på alla tillfällen som kommit och sett så mycket som möjligt.

Ska försöka redogöra min resa, men det kommer nog ta några dagar. Ni får hålla till godo med lite statistik så länge.



Besökta länder

Lao PDR - 5 dagar
Thailand - 11 dagar
Malaysia - 5 dagar
Singapore - 2 dagar
Kina - 6 dagar


Besökta städer (i besökt ordning)

Boten
Luang PraBang
Vientiene
Bangkok
Surat Thani
Phuket city
Phi phi-islands
Krabi
Hat Yai
Kuala Lumpur
Singapore
Melaka
(Kuala lumpur)
Hangzhou
Shanghai

Antal resta kilometer på marken

buss - 2500 km
tåg - 1000 km
båt - 50 km

summa 3550 km

Antal resta timmar

buss - 76 h
tåg - 27 h
båt - 5 h
flyg - 8 h

summa 116 h

Kostnad

ca 10 000 kr all inclusive

Skyskrapor och tropisk djungel.

Det var ett tag sedan jag skrev nu, vilket kommer som naturlig foljd ur det faktum att jag har haft ganska mycket for mig.

Och jag ska inte bli langrandig nu, eftersom jag snart maste rusa vidare, men jag tankte ge er en kort uppdatering.

Fran det att jag lamnade mina slaktingar pa Bangtao beach begav jag mig vandrandes i morgonsolen soderut, i forhoppningen att det skulle komma en buss och plocka upp mig pa vagen. Sjalvklart kom det ingen buss, och nagon timme senare landande jag pa toppen av ett berg. Anglar dar hjalpte mig med en buss till hamnen efter att ha varit underbart snalla. Darifran begav jag mig till Phi phi islands, dar jag stannade tre natter.

Under tiden pa phi phi islands passade jag pa att uppgradera mitt dykar certifikat till avancerad dykare, samt se ett antal jatteskoldpaddor och nagra hajor. (passa pa och se disneys Nemo igen, jag sag sakert 80% av fiskarna i den filmen sa det ger en ganska bra bild av hur det sag ut i omradet) Vi dok ocksa pa ett vrak, vilket var haftigt men inte pa langa vagar lika coolt som Narvik. (kommer aterkomma till att detta i senare inlagg forhoppningsvis)

Fran Phi phi islands kom jag sedan till Krabi och darifran pa golvet av en lokalbuss till staden Hat Yai, vilket visade sig vara varldens trakigaste stad. Efter dygnet jag var fast dar var jag redo att atervanda bade till Kina och Sverige. (hellre Alvesta an Hat yai, kort sagt)
Iallafall kunde jag fran Hat Yai ta taget over gransen, vilket var anledningen till att jag akte dit fran forsta borjan.

I morse vaknade jag alltsa i Kuala Lumpur, vilket var karlek vid forsta ogonkastet. Till och med kaffet klockan 6 pa Mc Donalds var himmelriket. Mer om staden senare ocksa.

Imorgon kvall satter jag mig pa taget igen, for att vakna upp i Singapore. (Ett mycket effektivt satt att spara in pa boendekostnader och restid da jag har inget emot tagsangar)

Kan foresten beratta att jag bokat min returbiljett till Kina nu. Fast det blir inte slutet pa resan bara for det, maste fortfarande ta mig fran Shanghai tillbaka till skolbanken.

Maste gora mig iordning for kvallsunderhallningen nu. Vilket kommer bli mycket intressant da jag knappast tog med mig en ej avslojande langklanning med hogklackat i ryggsacken!

Vack inte den bjorn som sover

Med en bloggratio pa ca 7 inlagg i manaden vore det absurt att agna tre tillfallen i rad at att beskriva mitt boende, samma dessutom. Jag gillar det dock och kommer sorja nu nar jag lamnar Bangtao Beach imorgon. Men men, mission acomplished, dags att aka hem.

Jag har ju trots allt tva manades skola kvar i Kunming, och lite rapporter som behover fardigstalls. Mitt rum i min lagenhet som jag betalar for ar trots allt dar, liksom mina vanner som snart fyller 20. Dessutom har jag ju prov om lite drygt en vecka.
Det finns manga anledningar att satta sig pa flyget nu! Det ar billigare. Mer ansvarsfullt. Mer planerat.

Som person ar jag ju ganska ekonomiskt ansvarig, valdigt (maniskt) planerande och forsoker se till att uppfylla de ansvar och uppgifter jag tar pa mig.
Hem alltsa.

Ha, du har redan listat ut att jag inte kommer satta mig pa det dar flyget., men du undrar nog lite varfor?

Jag har inte funderat sa mycket pa anledningar faktiskt, mem det kanns helt enkelt ratt att fortsatta lite till. Bara en o till, bara ett land. Eller tva.

Jag var nog lite livradd nar jag satte mig pa den forsta bussen, men det slapper ganska fort. Jag kan dessutom vara ett ganska trevligt sallskap, iallafall mot mig sjalv.

Dags for lite dromforverkligande alltsa.

Watch me!

Frukt som smakar bast efter lite arbete

Sa jag att jag gillade mitt hotell?
Det var formodligen en ren underdrift som kommit ur det faktum att jag vid tillfallet var trott efter en lang resa.
Lat mig sa for klarhetens skull fortydliga mitt pastaende. Jag gillar mitt hotell, valdigt mycket!

Och da manga av mina andra inlagg innehaller om inte en poang eller en antydan till mening; eller i brist pa det lite sarkasm iallafall, sa forblir detta inlagg en symfoni av ord till hyllning av utsikten fran min balkong, en soluppgang med palmer och klarblatt vatten medan jag avnjuter en kopp kaffe.

For rattvisans skull skippar vi vidare hyllningar och nojer oss med att konstatera att min moster fyller 40 ar idag. Och det kanns onodigt att anvanda bloggen som omvag nar det inte ar mer an 100 meter till deras hotell. Sa sparar mitt grattis.

Framme, och nog var det modan vart.

Jag har verkligen inte haft nagot emot det liv man erbjuds som backpacker, snarare tvartom. Jag gillar det sa bra att jag faktiskt funderar pa at forlanga resandet en vecka eller tva. Jag vet hur petig jag var med levnadsstandarden i den lagenhet jag skaffade i Kunming, men anledningen till det var framst tidsperioden jag faktiskt skulle bo dar.


Som resande ar det annorlunda. Rummet man bor i fungerar framst som en forvaringsplats for ryggsacken, i andra hand som sovrum under drygt 8 timmar. Det fungerar alltsa med ganska lag standard; mogel och kackerlackor tillsammans med rostiga flaktar och byggarbetsplatser/baromrade spelar inte sa stor roll om det paverkar priset positivt. Dessutom ar jag ganska saker pa att jag inte kommer flippa ur, val hemma igen, nasta gang det ar mogel pa mitt frukostbrod.


Fran Vientiane reste jag alltsa med buss till Bangkok, dar jag har spenderat de senaste tva dagarna. Marknader, tempel, skyline och galerior har avlost varandra (alla i jatteformat), och jag har minst sagt njutit av dagarna dar.


Det forsta malet med min resa har dock hela tiden varit Phuket och Bangtao Beach, dit jag anlande i dag pa morgonen med, surprise surprise, buss.


Efter lite liftande och vandrande i det vackra vadret tittade jag mitt hotell.


Och sa var det ju det har med kanslor pa svenska igen. Tank tillbaka pa rummet jag just beskrev. Tro mig, du kan verkligen kanna moglet kittla i nasan, titta pa det sondergnagna mattorna och hora kackorna krafsa under det halvruttna traet.

Fran den har boendemiljon kom jag da till mitt 150 krs hotell (ca 5 ganger dyrare), och upptackte till all fortjusning jag kunde uppbada att hotellet jag skulle checka in pa var helt nytt och i princip obebott. Golvet glanste (glanser fortfarande), den latt frostiga air conditionen skapade ett svalt omrade fyllt med smakfullt inredning i morkt tra och gra kuddar. Blomsterdoft och en svalkande drink motte mig tillsammans med tva personer som tog min vaska och hjalpte mig hitta vagen. (lat bli att forestalla er mig helt nedblott i svett efter en halvtimmes vandring i gassande sol, det sabbar bilden lite grann).

Val uppe pa rummet mots jag av vita lakan, en egen morgonrock, ett badkar med varmvatten och alla andra faciliteter som kan tankas viktiga (platttv, balkong over pool och bar, tofflor)


Jag hittade en bild pa deras hemsida, som dock inte skanker sarkilt mycket rattvisa till verkligheten.


Naja, gott sa.



Darefter gav jag mig ivag for att hitta et narliggade hotell, vilket visade sig mycket enkelt. Helt ovetandes lag min kara moster och solade vid poolkanten nar jag kom gaende. En ganska trevlig overraskning helt enkelt. Hela familjen Nilsson verkar ha det valdigt trevligt pa sin semester, sa ni kan i lugn och ro avundas dem (framst riktat till min slakt).


For min del har lite av reslusten temporart forsvunnit. Jag kan mycket val se mig sjalv stanna har tva natter till eller sa. Och sjalvklart halla er alla uppdaterade, nu nar internet finns fast och tillgangligt 24/7.



Tankte passa pa och prova baren nu!

Lao PDR (Please Dont Rush)

Nu ar jag framme i Vientiane.

Ni lasare med gedigna geografikunskaper kan sakert placera detta namn som huvudstaden i Laos, vilket ocksa ar helt korrekt.

Innan jag gar och ater middag i denna an sa lange valdigt lovande stad tankte jag beratta lite kort om min resa hitintills, vilket har varit ganska underhallande faktiskt.

Jag klev alltsa pa en buss vid middagssnaret i Kunming for nagra dagar sedan, utan att veta vart jag skulle (mer an att platsen var i Laos, vilket rackte just da) eller hur lang tid det skulle ta.

Totalt 28 timmar spenderades sedan pa denna buss, varpa du nu sjalvklart drar en latt suck och tanker "tack och lov att det inte var jag som tvingades spendera ett dygn pa en sadan helvetesfarkost", men for att inte uppmuntra till vidare skadegladje kan jag saga att det minsann inte var sa illa, faktiskt.

Efter att ha uppgraderat mig sjalv (da bussen var halvtom) hade jag en 5-6 kvadratmeter "yta" langst bak i bussen att ligga pa och titta ut genom fonstret. Som att ligga i sangen hemma och titta pa discovery channel, fast med inbyggt doftsystem ungefar.

Val framme upptackte jag att jag kommit till Luang Prabang. Staden, som ligger mellan tva floder, rakade vara en riktig turiststad men mysig iallafall. Middagen spenderades med det engelska par som liksom jag akt buss fran Kunming.

Nasta morgon vaknade jag och stukade foten. Haha, visst later det absurt. Naja, det som hande var att jag vaknade och stallde mig upp och "splash".. Nja, kanske inte "splash", snarare "kras". Ett nog sa effektivt satt att vakna pa.

Det tog inte sarskilt lang tid att inse att dagen plotsligt blivit avsevart jobbigare, da jag var ganska overtygad om att jag brytit nagot ben nagonstans i foten. (jag ar ju inte lakare, sa kunde inte avgora om det fanns nagot lampligt ben att sabba i den delen av foten)

Efter lite rontgen och inspektion pa det lokala sjukhuset fick jag stranga order om att inte klattra i berg de kommande dagarna. (varpa jag vandrade runt i byn under dagen istallet..)

Det fungerar ganska bra att fortsatta backpacka, om an med enbart en fungerande fot. Lite mer utmaning och lite mindre gaende bara. Imorgon fortsatter mitt resande!

Vi ses

Take a walk on the wild side

Vilt och vilt, men nu ar det dags festa till det hela med lite malariatabletter. Kunde till min stora gladje lasa att fler an 1 av 10 drabbas av krakningar, illamaende, diarre och diverse andra akommor i samband med intagande av tabletterna.

Kombinationen sovbuss, serpentinstigar och maleriamedicin kommer med storsta sannolikhet bli intressant, och formodligen mycket underhallande att titta tillbaka pa om nagra ar.

Min dator far inte folja med, sa det kan handa att jag inte skriver har pa nagra veckor. Men men, ni kommer fa hora alla berattelser nar jag kommer tillbaka om inte annat.

Ta hand om er!

Vissnande träd

Det börjar nu bli höst här i Kunming, vilket onekligen påminner mig om höstarna i södra Sverige. Det är alltid en helg varje år som är helt perfekt, men klarblå himmel som möter de glödande löven och en lätt kylig vind; innan regnslasket börjar.

Jag tror att den här resan var helt rätt, att jag verkligen behövde komma bort från Sverige ett tag. Att vara här ger perspektiv på vad jag tycker är viktigt och hur jag vill fortsätta utvecklas.
Kunming känns som mitt eget berg, där jag kan sitta ensam med en bok och meditera. Eller som en strandkant, med mig sittandes och tittandes på alla som med olika grader av engagemang och förtvivlan kämpar med och mot den strida strömmen av vatten. Det känns fridfullt, priviligerat på något sätt.
Och samtidigt så otroligt frustrerande, eftersom jag vet vilken kick forspaddling innebär.
Nåja, jag har lärt mig den hårda vägen om vikten av att reka forsen innan man börjar sin färd, så det är något jag tänker se till att göra här.

Jag tror att valet att låta bli att lämna mitt ansvar i Sverige när jag reste hit var både smart och otroligt dumt. Det hindrar mig väldigt effektivt från att riktigt smälta in i livet här, vilket förutom de uppenbara nackdelarna håller mig fokuserad. Vardagen som utlänning i Kunming är väldigt enkel, och det får många människor här att sluta sträva och istället falla till ro.

Visst känner jag mig splittrad i det är jag varken kan vara fullt närvarande hemma eller här, ett klockrent exempel på personlig dubbelbestraffning. Mest känns det dock som att jag står vid sidan av både och inte är en del av någotdera.
Jag vet hur rastlös jag blir av att bara fokusera på en uppgift, annars hade det varit ganska frestande just nu.

Jag kommer tillbaka till Sverige igen i slutet av Januari, och det kommer bli en mycket händelserik vår.

Olika former av kinesiska

Det har blivit något av en utmaning att hitta det mest effektiva sättet att lära mig kinesiska på. Traditionella lärarledda lektioner i all ära, men kunskapen jag får med mig därifrån är inte särskilt omfattande och knappast inspirerande.

Att läsa på skyltar är betydligt mer underhållande. Till skillnad från läroböckerna speglar de ord som används idag, och ger en bättre bild av hur orden sätts samman. Nackdelen är förstås att jag redan måste känna till teckena för att kunna läsa texten.

Som lösning har jag därför tänkt ta med mig min kamera överallt och fotografera skyltar och texter som kan vara av intresse, för att sedan översätta teckena med ett lexikon väl hemma igen.
En annat skoj sätt att få lite mer koll på meningsuppbyggnader och grammatik är läsa barnböcker. Förutom de vackra bilderna innehåller de hyfsat simpla uttryck och oftast inte särskilt många svåra ord. Jag håller mig till välkända sagor än så länge, då jag redan har ett hum om de berättelserna.
Även filmer fungerar hyfsat, även om det fortfarande är svårt att förstå handlingen utifrån kinesiskan och det lätt bli stressigt. Ofta går det bara att urskilja enstaka ord, som min hjärna ändå inte hinner översätta innan nästa mening dyker upp.

Att prata med människor är fortfarande svårt. Även om det tar tid kan jag formulera meningar som är ganska korrekta. Inte heller uttalet eller tonfallet utgör oöverstigliga hinder. Problemet är helt enkelt att när jag väl lyckats formulera en mening så kommer det ofrånkomligen en sky av alldeles för snabbt uttalade okända ord följda av ett ”ma”, som indikerar att jag borde svara någonting. Det är ganska kul egentligen, och jag har verkligen tränat upp min förmåga att se totalt konfunderad ut.

18 ord om framgång

Idag har jag köpt en flaska vatten enbart med hjälp av min kinesiska.

Lycka i dess simplaste form!

Resursoptimeringsmöjligheter

Efter lite mer eftertanke har jag hittat den än så länge oöverstigliga vinnaren i kategorin "Kinas konstiga fenomen".

Den oväntade segraren är.. Anställningsuppgifter!

Motiveringen lyder som följer:

Med en outsinnelig mängd i princip kostnadsfri arbetskraft har Kina verkligen lyckats i uppgiften att utveckla onödliga uppgifter. Ingen uppgift är för liten för en anställning, ingen servicenivå kan vara nog hög.

Vid det här laget måste ni uppmärksammat min förkärlek för listan, så även i detta fall.

Saras topp tre lista - Mest Meningslösa Arbetsuppgifter

Plats 3. Teservitör

Som restaurangkund i Sverige betalar du för att slippa laga din egen mat och diska efter dig. Här inkluderar notan utöver dito även en näst intill personlig servitör av måltidsteet, utplacerad två steg bakom dig och noga övervakande vätskenivån i sällskapets glas.

Plats 2. Gaphals

En föga trevlig om än rättvisade benämning på detta säkert mycket personlighetsuppfyllande arbete. Yrket återfinnes med stor säkerhet på Walmart och liknande stormarknader; närmare bestämt vid samtliga hyllrader. Genom att kontinueligt skrika ut ett varumärke eller ett extraerbjudande ersätter yrket effektivt en bandspelare, och hindrar dessutom all kundvagnstrafik. Detta leder som ni förstår till att kunderna lägger mer tid på att titta på samtliga varor, samt skapar en inre aggression som skapar ett effektivt tröstchoklad-begär.

Plats 1. Applådör

Jag har inte funnit någon förklaring för detta yrke, utan kan bara beskriva mina upplevelser. Applådören är alltså utplacerad framför sin arbetsplats, vanligen en klädesaffär in centrala Kunming. Anställningsuppgiften består av att klappa händerna; konstant, taktlöst och till synes utan någon entusiasm.
Exakt vad poängen med jobbet är framgår inte. Min mest kvalificerade gissning är att personen genom att ta upp plats på gatan omedvetet får folk att sakta ner tempot och lägga märke till omgivning bestående av nämnda klädesaffär.

Sann vänskap är det starkaste som finns

Den här historien handlar om en man från Argentina, Ilan.

Den börjar några dagar innan skolan, då vi möttes första gången genom min vän Valerie, som tagit honom under sina vingar. Liksom många andra kom han till Kunming dagarna innan skolterminen började, helt utan kunskaper i kinesiska eller erfarenheter från mittens rike. Ståendes vilsekommen och förvirrad över universitets byrokrati blev hon den räddande ängel som kom och guidade honom genom träsket av papper.

Från den punkten träffade jag honom på det lilla torget utanför skolan varje morgon de första veckorna innan lektioner började. Tillsammans kunde vi gå igenom läxorna jag övergjort och han knappt tittat på. Han hade en udda men härlig personlighet, musiker till det yttre med en konstnärlig framtoning som fördjupades av hans master i ekonomi och den lätta förvirring genuint smarta personer besitter.
Den här berättelsen handlar dock inte om mig eller om vår vänskap, som kom att utvecklas till något av en syskonrelation.
Berättelsen innehåller istället en person till, vars namn är Jiraz. Han kom till Kunming från Israel, med en bakgrund som trädgårdsmästare och med en militär karriär.

Tillsammans kom de två att utveckla en stark och nära vänskap, tillräckligt djup för att kunde överkomma deras olika bakgrunder och personliga egenskaper. Som betraktare i periferin kunde jag se hur nära de var varandra under våra gemensamma lektioner, luncher och picknickar. Båda två blev del av min bekantskapskrets och människor jag kom att tycka mycket om. För Valerie, som kom dem båda ännu närmare, blev de storebröder, beskyddare och några av de hon valde att lita starkt på.

Så kom det sig att de tillsammans bestämde att de skulle dela en lägenhet under det år de tänkt sig stanna i Kunming, och Valerie var mer än villig att hjälpa dem översätta kontrakt och agera tolk i mötena med lägenhetsagenter. Det gick så långt att de tog ut pengar till depositionen och gick till lägenheten med Valerie för att skriva på papperna. Kanske skulle allting här slutat annorlunda, om omständigheterna varit andra eller de valt en annan lägenhet. Nu gjorde de inte det, och medan Valerie hjälpte dem båda att tillsammans med agenten att gå igenom de olika punkterna i kontaktet började vattenledningen läcka. När Jiraz väl upptäckte att det nu befann sig en decimeter vatten på lägenhetsgolvet bestämde de sig för att vänta med att signera kontraktet.

Där det för dig eller mig skulle varit otur och allmän olycka, blev det för Ilan ett tecken från Gud. Så följdes det första tecket av fler i form av att kinesiskan var för svår och proxyn för att ta sig runt kinas brandvägg slutade fungera. Eller så var det inte tecken från Gud, utan istället Ilans vilja att fortsätta resa som utkristalliserade sig. Iallafall blev det klart efter några dagar att han bestämt sig för att släppa kinesiskan och Kina för en skådespelardröm i Los Angeles.

Ett hårt slag för Valerie; som en dock kunde se det som en del av hans karaktär. Gissningsvis ännu jobbigare för Jiraz, vars närmaste vän därmed skulle försvinna.

Med några dagar kvar till avresan bjöd Valerie hem dem båda tillsammans med våra gemensamma vänner från Toastmasters. Det var tänkt att vara en lättsam middag där var och en tog med sig lite mat, vilket det också blev.

Det var istället när Ilan kom tillbaka till hotellet som den obehagliga överraskningen infann sig. I det lilla rum de båda delade med en sydafrikan hade någon obehörig tagit sig in medan de båda varit iväg. Säkerhetsskåpen, som placerats under varje säng, var uppbrutna och i princip tömda. I det lilla utrymmet där Ilan förvarat sina tillhörigheten och där pass och flygbiljetter fortfarande fanns kvar, hade nu en femtontusen kronors dator, ett par externa hårddiskar och motsvarade tio tusen kronor i RMB, som skulle använts till depositionen av lägenheten, försvunnit. Då Jiraz kom tillbaka och genast gick till sitt skåp upptäcktes att ytterligare några hundra kronor och en iPod stulits.

Det var på kvällen två dagar senare som jag fick höra vad som hänt av Ilan, som då tagit sig samman och pratat med polisen. Borta var hans bekymmerslösa humör, som istället ersatts med en sorg och oförståelse för vad som hänt..

För visst är det lite konstigt.., att just deras två säkerhetsskåp blivit uppbrutna av de drygt hundra möjliga på hotellet. Att det hela skett bara några dagar innan han helt skulle lämna Kunming; och att det skett medan han förvarat så pass mycket värdefulla saker där, som ingen utomstående borde varit medveten om. Ett tydligare tecken från Gud skulle inte kunna gå att få.

Jag tror inte på Gud, och jag tror nog inte på mänskligheten heller. Ty hur någon skulle kunna värdera så materiella saker över sina vänner och deras välbefinnande och på ett så onskefullt sätt överstiger min förmåga att förstå. Men likväl blir slutet på denna berättelse att de båda vännerna spenderade den natten tillsammans på polisstationen, då filmen från hotellets kamera vid närmare inspektion tydligt visade Jiraz med den stulna väskan, gåendes ut genom dörren från rummet.

Stark trio

Kinas nationaldag. 60 år av kommunistiskt styre som Folkrepubliken Kina. 20 år sedan massakern på Himmelska fridens torg. Den stora årliga höstfestivalen.

Dessa fyra händelser har på olika sätt påverkat stora delar av min vardag de senaste två veckorna. På vissa sätt skrikade uppenbart, på andra sätt genom en mer smygande, orolig magkänsla.

Kinas nationaldag som infaller den 1 oktober, är början på en veckolång ledighet för hela kina.
Jag vet att jag själv inte skulle lagt särskilt stor vikt vid föregående mening om inte någon poängterat det ytterligare, så tillåt mig därför ett exempel. I Sverige är sportlovet uppdelat i fyra veckor beroende på var man bor, för att några hundra tusen barnfamiljer inte ska vara lediga samtidigt. Ni med svensk skidvana har förmodligen smärtsamma minnen från sportlovsfirande i fjällen trots denna åtgärd.

Låt oss då gå tillbaka till Kina, där typ en halv miljard, ungefär 2500 gånger fler, barnfamiljer samtidigt har lov. Lägg därtill det faktum att den stora höstfestivalen motsvarar USAs thanksgiving, där alla åker hem till sina familjer runt om i Kina, alternativt passar på att resa runt i landet.

Nå, nationaldagen alltså. Mina förväntningar var efter en månads offentliga förberedelser och väntan (kanske främst efter lovet) skyhöga. Alla byggnadsprojekt, vägreperationer och genoveringsobjekt verkade ha haft som direktiv att vara färdiga i tid till den 1 oktober. Lägg därtill den i vårt tycke, kommunistiska marschmusik, som spelats tidigt varje morgon i vår trappuppgång och i området där vi bor. Alla repetitioner av sånger med barnen på skolan intill vår lägenhet. Det var helt enkelt uppenbart för att något stort var i görningen.

Så utan en aning om vad som komma skulle vaknade jag och Alisa upp till ljudet av fågelsång den 1 oktober. Ingen musik, inga skratt eller skrik från gatan, inga ljud från vara grannar. Jag har nog inte upplevt området så tyst som denna morgon.
Väl ute på gatan gick människorna runt som vanligt, inga speciella kläder, inga dekorationer, inga stängda butiker.
Det enda tecken på att detta inte var en vanlig dag visade sig vara de flaggor som såldes på gatan, som inte på något sätt innehöll fler människor än vanligt.
Nu är ju inte svenska nationaldagar särskilt mycket roligare, men nog blev dagen ett stort antiklimax.

Att det är tjugo år sedan massakern i Beijing visas främst genom det kinesiska ministeriets tendens att blockera allt som blockeras kan, nu senast google docs. Att gränsen till Tibet har stängts för turister verkar också vara en åtgärd följd av detta faktum.

Till sist har höstfestivalen gestaltat sig genom försäljning av månkakor (moon cakes), som också är den gåva man ger varandra under den gångna månaden. Månkakor är bakverk traditionellt fyllda med skinka, men nuförtiden med innehåll både jordnötssmör och sesamfrön. Det är egentligen inget speciellt med dem, de smakar inte särskilt gott, utom det faktum att de har funnits ÖVERALLT de senaste månaderna.

Nu är högtiderna dock över, och på måndag kommer skolan börja som vanligt igen.

Livstecken

Jag har märkt att det allt som oftast inte har hänt något intressant att skriva om när jag har tid att lägga ner på mitt bloggskrivande. På samma sätt har jag, när allting snurrar fortare, oftast inte tiden det krävs för att skriva om upplevelserna.

Det är alltså inte på grund av en olycka eller att min dator blivit stulen som jag underlåtit att uppdatera min blogg den senaste tiden. Nu är jag iallafall tillbaka i Kunming, och jag kommer dock försöka berätta om allt som hänt i en serie inlägg de närmaste dagarna.

Jag hoppas att allt är bra med er där hemma!

Hyllning

Jag kommer aldrig kunna kalla mig själv osjälvisk eller ödmjuk, men jag sätter verkligen värde på dessa egenskaper.
En av mina stora idoler, som dessutom innehar dessa värdefulla egenskaper, fyller år idag och förtjänar all hyllning.

Grattis!

Mittens rike och Landet lagom

"Vad är det konstigaste du har upplevt hitintills?" var en fråga jag fick för ett tag sedan, och efter att ha funderat ett tag på det kan jag inte ge ett svar. Det får bli ett antal stycken istället.

Det jag först märkte av och det som har vållat mig störst obehag är det minska personliga/privata utrymmet som jag har här. Inte i första hand det faktum att det faktiska utrymmet per person är mindre, även om trängeln tenderar att bli påträngade, utan istället att min egen privata bubbla har krypt betydligt av den publika åskådan offentligt utrymme medför. Med mitt ljusbruna hår och hy sticker jag visseligen ut från mängden, vilket inte hade rört mig ryggen om det inte vore för alla de stirrande blickar, pekande fingrar och gapande munnar detta råkar medföra. Jag lyckades gå från stadiet förundrad till ängslig, irriterad och uttröttad på mindre än en halvtimme under min första dag här. Nu har jag börjat vänja mig och psykiskt kopplat bort det, men busschafförerna som vållar sig själva nackbesvär och riskerar livet på fotgängare i sin iver att få några extra ögonblicks beskådan får mig fortfarande att le och förundras.

Min lägenhet är inredd i västerländskt stil, men så fort jag träder ur detta kulturella frirum dyker oundvikligen de kinesiska toaletterna upp. Min litterära förmåga kan omöjligen beskriva den upplevelse detta medför (särskilt i kombinationen offentliga dito) men intresserade läsare uppmanas googla fram lite fotografier av utformningen av toaletten för att skapa sig en egen bild.

Puppydogs är namnet Valerie har gett hundarna i den här delen av landet, då de vanligen har en mankhöjd på två decimeter och en totalvikt på max 5 kg. Inte så mycket mer att tillägga, känns som de alla skulle passa som accessoar till handväskan om man är lagd åt det hållet.

Den egna samhörigheten jag känner till främlingar på gatan gör mig faktiskt konfunderad. Men hudfärg eller utanförskap som enda gemensamma nämnare räcker ändå för att både jag och motparten ska skina upp och utbyta hälsningsfraser på vår väg någon annanstans.

Kinesiska regulationer och lagar tar även de bitvis upp betydande hjärnutrymme, mer om dem i ett senare inlägg.

Uppföljning och delutvärdering

Jag har aldrig varit utanför Sverige så här länge förut. Det slog mig nyss när jag satt och funderade över min första månad i Kunming som snart har passerat. Jag tänkte hoppa över klyschorna om tidens fart i proposition till andelen underhållande aktiviteter; men fort har det gått.

Då jag nu har spenderat en månad här tänkte jag göra en kort uppföljning på hur väl jag följt de delmål och den vision jag satte upp innan jag åkte (se inlägget resplanering).


Mål för första veckan:

- Ta mig från flygplatsen till hotellrummet
- Skriva in mig på universitet
- Hitta en trevlig lägenhet att dela
- Grundläggande orientering i staden
- Träffa några av kunmingmänniskorna jag mailat med

Punkt ett och två gick smärtfritt och utan några större bekymmer utöver det kinesiska byråkratin (jag har fortfarande inte fått tillbaka mitt pass med ett utdaterat visum..). Att hitta en lägenhet visade sig betydligt svårare än jag trott, och skapade en hel del bekymmer och komplikationer i form av logi och tidsförbrukning. Resultatet visade sig dock vara över förväntan och de flesta småproblem är fixade. (vi har fortfarande inte trådlöst internet)
Jag har lyckats skaffa mig ganska övergripande koll på både gatu -och bussnätet i den är delen av Kunming, vilket jag ser som måluppfyllande.
Av de drygt dussinet människor jag hade kontakt med via mail innan jag åkte har jag enbart träffat två. Varför jag inte tagit kontakt med de andra igen vet jag inte riktigt, men jag antar att jag inte riktigt behövt eftersom jag hittat min vänkrets på annat håll.

Mål för första månaden:

- Studera och öva kinesiska; i skolan, på stan och hemma i lägenheten
- Besöka de mest kända sevärdigheterna och närliggande städerna i Yunnan
- Träffa så många kineser som möjligt, upprätta ett stort vän-nät

Mina studier i kinesiska går än så länge ganska bra, med ett ordförråd uppgående till drygt 300 ord varav jag kan skriva de kinesiska tecknena för mer än hälften. Då vi nu haft 18 skoldagar ger det en inlärningsfrekvens på 17 ord/dag, vilket är över förväntan. Den muntliga delen är lite svårare, och den praktiserar jag främst vid beställningar eller då jag betalar. Den muntliga kommunikationen hemma sker i till allra största del på engelska.
Min lista över besökta platser inkluderar ett antal tempel, parker och zoo:et i Kunming, samt Dali och Xiguan där jag var i helgen.
Den sista punkten är tvådelad; visst har jag skaffat mig ett stort vännät men det består endast undantagsvis av kineser.

Kort summerat borde jag lägga mer tid på att ta mig utanför utbytesstudentskommunityn samt kanske höga mina mål något.

Min vision för resan ser ut som följer:

Vision

Jag är fullständigt utforskat mina personliga drivkrafter, mål, begränsningar och är väl medveten om hur jag ska använda mig av dessa.
Jag besitter en fullständig bild av skillnader och likheter mellan Asien och Europa samt kan tillämpa dessa kompetens i mitt fortsatta liv.
Jag talar flytande kinesiska med mina kinesiska vänner och använder detta nätverk för att hjälpa både dem och mig i våra utmaningar.

För att nå min vision behöver jag lägga mer tid på att utmana mig själv, då jag hitintills funnit det ett bra sätt att hitta begränsningar och drivkrafter. Jag behöver även lägga mer tid på att lära känna kineser samt prata med dem, både för att öka min förståelse för Kina samt för att utveckla min talade kinesiska.



Jag återkommer med en ny avstämming om drygt en månad, då jag har spenderat hälften av tiden här.

Växer på mig

Från att bokstavligt tvingat mig själv att logga in och skriva här har jag successivt börjat se fram emot att få uppdatera bloggen. Jag har börjat komma på mig själv med att fundera ut bra inlägg och leta efter händelser att återge. Bloggen har blivit både ett sätt att se mer av världen här och en personlig lekstuga med ord, något som jag endast undantagsvis kan roa mig med genom det engelska språket.

Den senaste månaden har jag haft i snitt 30 unika läsare per dag, vilket är skoj. Jag har ingen aning om vilka ni är som följer bloggen men det är kul att ni kommer tillbaka. Jag ser det iallafall som tecken på att ni antingen är intresserade av hur jag har det eller ni tycker det är intressant att läsa om. Gott så.

Laban och Labolina på spökenas berg

Svenska språket är helt enkelt inte lika bra på att förmedla och skapa känslor som engelskan. "Trail of death", "the vagabonds and the gravegard" eller "the mountain of the undead" skapar en helt annan bild än "vandring med spöken", som skulle kunna kunna hämtas från vilken barnbokstitel som helst.
För att anpassa bloggen till mina läsare har jag lovat mig själv att hålla den fri från utländska, alltså får vi alla stå ut med min oförmåga att skapa rättvisa rubriker med svenska språket som redskap.

På grund av titeln så antar jag att du som läsare nu har helt fel känsla för att verkligen kunna ta in resten av mitt inlägg, uppskatta det på rätt sätt. Och eftersom vi ska hålla oss borta från engelskan får vi helt enkelt hitta ett annat sätt att skapa en bra stämning.

Släpp alltså lakanspökena ur tankarna en stund och fokusera istället på något lite mer storslaget, som en solnedgång vid havet, där du står helt ensam med några måsar och känner hur vinden mjukt leder in havsluften blandad med salt mot ditt lätt solbrända ansikte. Eller tänk dig en oändligt stor äng, där du ligger själv mitt ibland det gröna gräset och de ljusgula smörblommorna och beskådar de klart lysande stjärnorna på den nästan skinade kolsvarta himmeln. Försök leva dig in i det, verkligen känn hur blommorna får din näsa att klia av gräsallergi.
Känner du känslan av storslagenhet blandad med förundran över livets ofantlighet, hur liksom alla bitar faller på plats i livets cirkel? (mm, "circle of life" låter bättre..)

Bra, behåll nu den känslan!

Som jag nämnde i mitt förra inlägg så var jag alltså på upptäcksfärd i helgen, till den lilla bergsbyn Dali 5 timmar från Kunming. Dali är en turiststad, men hus formade i gammal kinesisk stil och med bergsåar som går genom staden ner till sjön på andra sidan.Då vi kom fram sent på kvällen fanns det inte rum för mer än kvällsmat och inkvartering innan dagen tog slut.

På lördagsmorgonen vaknade vi upp tidigt och begav oss efter frukost ut ur staden i riktning mot bergen. Använd lite av storslagenhetskänslan när du föreställer dig de skogsbeklädda bergen som reste sig framför oss, omgivna av tunna moln som mjukt rörde sig uppåt, klättrandes på trätopparna. Känn hur du behöver böja nacken lätt bakåt för att se toppen, hägrandes flera hundra meter ovanför dig.

Så vi började alltså vandringen uppåt, följde den grustäckta vägen som långsamt slingrade sig uppåt successivt avsmalnande. När stigen helt övergått till ett smalt sträck av lera försvann känslan av ensamhet, då vi upptäckte att sidorna om oss fyllades med runda gravvalv i sten, övertäckta med mossa och vissa med knappt urskiljbara tecken. Runt vissa av gravarna låg uppbrända sedel, en ritual som utförs på spökenas dag för att sända pengar med förfädernas skuggor på deras färd tillbaka till helvetet. Så trots att turisterna helt uteblev från vår vandring kände vi oss inte ensamma på den fortsatta färden uppför berget.

Känslotoppen, upplevelseklimaxet var dock soluppgången över bergen på andra sidan sjön, med strålarna speglandes i vattnet och vidrörandes den ännu sovande byn, bekådandes från det lilla huset på berget vi övernattat i. Svårslaget!

Spontanitet

Omgiven av böcker och ensam i skenet av en lampa sitter jag och skriver från en liten bokhandel i Dali. Det är ett högst pittoreskt litet litterärt tillhåll med ett antal rum för uthyrning om man passerar genom den bakre utgången på andra sidan rummet. Anledningen till att jag sitter på den här platsen beror på att jag och Val hyr ett av sovrummen på innegården. Anledningen till att vi är i Dali är nästan lika simpel.

Lite trötta som vi var efter nästan en månad i Kunming kände vi både ett sug efter att få se lite mer av Kina. Alltså tog vi varsin ryggsäck och gav oss iväg till bussstationen i andra änden av stan efter lunch, och tittade där ett par biljetter med nästa buss till tidigare nämnda stad.
6 timmar senare visar det sig att vi inte alls kommit till Dali, men Xi guan, vilket lite kortfattat ledde till ytterligare två bussresor genom ett allt mer dunkelt landskap och en handfull nya kinesiska vänner som alla var väldigt vänliga innan slutdestinationen nåddes.

Imorgon väntar bergsklättring, en båttur på den närliggande sjön och förhoppningsvis övernattning på en bergsgård.

Bussturer

Jag fullkomligen älskar bussåkandet i Kunming. Det finns så många saker som skiljer resandet här från det i Sverige att jag alltid kan finna ett nöje i att betrakta dem. Delad glädje är ju dubbel, så ska försöka återge mina upplevelser på bästa sätt.

Busschaffören

Att buss och taxichafförer världen över använder biltutan mer frekvent än i Sverige har nog de flesta av oss upplevt. Våra biltrafikanter har dock tagit tekniken ett steg längre och använder sig istället av ett kontinueligt ljud som upprepar sig var tredje-fjärde sekund. Jag har ännu inte klartlagt var syftet med detta brölande är, men det skapar onekligen lite mer dynamik i trafiken.
Bussresenärerna
Med betoning på plural, för det är aldrig så att antalet resenärer understiger säkerhetsbegränsningarna, för att låta bli och nämna de flertal som tvingas vänta på nästa buss..

Kontinuiteten

.. som med allra största sannolikhet redan hunnit stanna till bakom den första bussen. Kunmings bussar kör nämligen gärna i par eller tre och tre. Det blir mindre ensamt på det viset. Då antalet bussar inte riktigt är anpassat för denna körrytm blir resultatet allt som oftast att jag får nöjet att agera underhållning för förbipasserande lokalbefolkning i väntan på nästa triss.

Trafiken

Återigen kan nog flertalet läsare erindra sig utländsk trafik som snäppet mer intensiv än svenska ditot, och som en tålmodig författare kan jag lugnt försäkra er om att det här handlar om en helt annan nivå än tidigare upplevt slag. Inte så att det av nödvändighet är fler bilar här än någon annanstans, men man har helt enkelt lite mindre respekt för andra trafikanter, väglinjer, färdriktningar samt diverse andra lösa föremål som kan befinna sig i ens omgivning.

Munskydden

Med 200 bekräftade fall av svininfluensa och ett antal nedstängda skolor börjar fler och fler resenärer nu iklä sig de föga smickrande vita tygstycken som statement mot sjukdomen. Huruvida de skulle göra någon skillnad mot smittan, då alla ändå kreglar på varandra i trängseln, är jag något tveksam till.

Resvägen

Alla vägen leder hem eventually, så busslinjerna erbjuder ett utmärkt eftermiddagsnöje för att dra ut på studierna några extra timmar. Inte för att inte bussturer erbjuder ett utmärkt tillfälle att träna kinesiska både med medresenärer och genom den trevliga rösten som meddelar nästa busshållsplats.

Oundvikliga inträffanden

Det finns ett antal händelser som jag redan innan jag åkte hit räknade som förbestämda att inträffa. Att jag skulle känna mig ensam och vilja härifrån var en av dem.

En annan var det faktum att jag för eller senare skulle bli bestulen. Jag må vara godtrogen, men jag är inte naiv; och att som vit europé bli utvald som stöldoffer känns mer som en regel än ett undantag. Ändå har fram tills nu inte reflekterat över att jag allt som oftast bär allting av vikt med mig i min lilla ryggsäck. Dator, pengar, kontokort, körkort, mobil, nycklar, studentleg och i undantagsfall även mitt pass. Det skulle vara grymt nog att bli av med så stora delar av mitt liv i Sverige, här nere verkar det dock i princip omöjligt att ersätta. Alla mina pengar finns fördelade på bankkonton som jag enbart når genom kontokort eller mitt internetbankskort (även det i ryggsäcken).
Så utan att jag vidtagit några större säkerhetsåtgärder; jag har gjort fotokopior av pass och visum, blev jag alltså bestulen på vägen hem idag. Det var ingen dramatik inblandad, utan som i de flesta andra fall var det någon som i skydd av trängsel och kalabalik helt sonika öppna min ryggsäck utan mitt medvetande. Det var först väl hemma jag insåg vad som saknades.

Det som gnager mest i mina tankar, för jag tänker inte slösa någon tid på att vara arg eller upprörd, är inte det faktum att jag förlorat något som varit mitt; utan snarare att någon medvetet och strategiskt planerat och inkräktat på min personliga sfär. Kallt letat igenom min egendom för egen vinning.
Jag skulle nog varit betydligt mer besviken på mig själv om det vore så att något svårersättligt faktiskt blivit tagit. I slutänden rörde det sig bara om pengar, och inte i sådana mängder att det spelar någon roll. Jag tror mest att jag är ledsen för den del av min tilltro till människorna runt omkring mig som försvunnit idag. Kunming känns helt enkelt som en lite sämre ställe att leva på.
Den känslan försvinner snart nog. Om min tilltro återvänder återstår att se.

Svår akut respiratorisk sjukdom som avslut på lördagskvällen

Jag är allt som oftast otroligt godtrogen och lättlurad har jag märkt. Om någon berättar något så är det i min naturliga reaktion lika självklart som något att detta är sanning och tillförlitligt. Att min mer cyniska sida är högst medveten om att verkligheten inte fungerar så verkar inte göra någon skillnad.

Alltså var det för mig en stor glädje då Val för en vecka sedan uttryckte sin önskan om en inflyttningsmiddag som avslut på den kommande helgens farande över stora delar av Kunming. Då även jag, Daniella och Alissa har lagt mycket av de senaste helgerna på vårt boende så kändes det naturligt att samla bekantskapskretsen en lördagskväll.
Nu var jag med Sabina på hennes mammas företag hela dagen, vilket tillsammans med ett inplanerat möte på kvällen gjorde att jag kom precis i tid till mötesplatsen. Val hade bokat bord på en Hot-pot resturang, vilket är en lokal specialité där man gemensamt kokar diverse maträtter i en stor skål på bordet. Ett 15-tal vänner från universitetet samt Sabina gjorde att vi tog upp större delen av restaurangen, och drog till oss många blickar från den förbipasserande lokalbefolkning (som aldrig sett ett så stort antal vita laowai på samma ställe)

Men det var inte förrän Val utbringade en skål till mig och jag fick en blomma som jag för mig själv började ifrågasätta huruvida detta verkligen var en inflyttningsfest. Utan mer tanke på det, förutom att jag inte riktigt var nöjd med att inte få vara med och dela notan, begav vi oss senare på kvällen till Valeries lägenhet.
Så här i efterhand borde jag inte blivit så förvånad över att jag plötsligt blev överröst med presenter och en gigantisk chokladtårta (dekorerad "SARS" i stora bokstäver), men det kom aldrig riktigt i min tankebana att kvällen råkat glida in på födelsedagsfirande mer än av en slump.
Sammanfattningsvis blev det en mycket trevlig kväll

Utan att gå in på detaljer om missförstånden kring min födelsedag förra året, kan jag kort upplysa eventuellt förvirrade läsare om att min födelsedag inte är förrän på onsdag =)


Notis: Att det stog SARS på min födelsedagstårta berodde inte som jag först trodde på ett internt skämt, utan på att konditorn trots Vals halvtimmeslånga och förmodligen mycket pedagogiska förklaring inte riktigt förmådde stava helt korrekt.

Frispråkighet

Efter mina första veckor i Kina har jag gjort en observation kring mina amerikanska vänner, vilket kanske inte väcker stor förvåning med tanke på all tid jag spenderar i deras sällskap. Tankarna ifråga rör sig kring den brist på tabu det finns i deras ämnesval vid konversationer.

Allt från avföringsrutiner och drogvanor till snatterihistorier och sexuella relationer avhandlas tillsammans med utrikespolitik över en lunch med ytligt bekanta, där alla ivrigt deltar med personliga erfarenheter och inlägg. Även om jag inte instämmer i många av de åsikter som framförs kring utsugande kapitalism, proteststölder mot storföretag och mariana/extracy som avslappning efter en stessad vecka, så skapar dessa menings- och kulturskiljaktigheter onekligen otaliga tillfällen för intressanta diskussioner.
Nu tror jag mig dock ha funnit ett tabu även för amerikanska ungdomar.

Genom alla de konversationer, argumentationer och kvällssamtal jag haft med människorna här, så har vi aldrig pratat om känslor eller personliga reflektioner. "How're you doing?" åsyftar enbart fysiska problem och reflektioner på kvällarna begränsar sig till praktiska händelser. Under de veckor jag varit här har jag bara haft ett kort samtal om känslor, och detta på mitt initiativ.

Detta skiljer sig grovt från mina svenska umgängeskretsar, där fokus ofta ligger på mental hälsa och där merparten av mina samtal med nära vänner handlar om personliga reflektioner och känslor.

Att aldrig veta vad en person faktiskt tycker eller känner kring något gör det svårt för mig att skapa en djupare förstående för personens karaktär och känslor. Som en god vän uttryckte det en gång så är det lättare att förlita och utelämna sig till någon om man tagit del av personens svagheter. Lite krasst tror jag att en viss insikt i varandras svagheter och för allmänheten dolda hemligheter skapar band av tillförlit som en lång, ytlig vänskap aldrig skulle leda till.

Att spela med fasader gör ju visseligen att man slipper ta risker och utelämna sin person, å andra sidan är frågan hur bra vänner man blir i slutändan?


Till mina släktingar som fastnade vid stycket om droger och snatteri vill jag lämna en kort försäkran om ickeförekomsten av dito. Även om jag till fullo respekterar mina vänner känner jag inget sug efter kemiska experiment eller uppror mot rika företag, samt att leta droger i Kina bryter mot mitt uppsatta mål kring riskbegränsning.

devils with green faces

De finns vissa typer av människor som verkligen gör ett intryck när man möter dem. Jag stötte på en sådan person i förrgårkväll.

Jag och Valerie gick mycket riktigt till Toastmastersmötet i torsdag. Då den obligatoriska halvtimmes försening var till ända och vi lyckats få en av medlemmarna i gruppen att komma och möta upp oss landade vi till slut i en privatskolslokal lite utanför centrum. Gruppen arrangeras av Vals blivande rumskamrat Alyssa, som fick ideén om att starta en toastmastersgrupp i Kunming efter sina egna erfaranheter under studieåren i Boston. Förutom Alyssa var där 3 stycken unga arbetande kineser som ville förbättra sin engelska och presentationsförmåga av olika anledningar. Dessutom var två pensionerade amerikaner som bosatt sig i Kunming där. Även om alla var trevliga människor blev jag speciellt fascinerad av en.

J.J, som under de senaste 40 åren rest runt i Asien tillsammans med sin kinesiska fru, berättade att han befann sig i Vietnam under ett antal år som specialsoldat. Även om han inte berättade om detaljer eller vilken rang han haft, blev det tydligt på hans utstrålning av ledarskap och karisma att han haft befäl över ett antal personer. Under förmaning att jag nog inte borde läsa den pga språket och det brutala innehållet, fick jag hans bok "devils with green faces" (övers. djävular med gröna ansikten) som beskriver hans upplevelser under Vietnamkriget.
Ska bli mycket intressant helgläsning!

Gällande min egen insats under den inledande presentation varje medlem fick göra kan jag erkänna mig mycket stolt. Utan att lägga ribblan för högt hoppas jag kunna briljera med min utökade public-speaking förmåga väl hemma i förbundet igen.=)

Fritidsaktiviteter

Jag funderar allvarligt på att börja undervisa kinesiska barn i engelska. Det verkar som en lagom svår utmaning. Jag hängde med Simon (från kanada) till hans klass igår, vilken visade sig bestå åtta stycken 7-åringar. Kinesiska ungar är inte så disiplinerade som den svenska journalistiken brukar göra gällande, utan de sprang runt och skrattade och skrek lite varierande. Jag skulle inte ha någonting emot lite äldre barn, men det beror lite på vilka möjligheter som finns eftersom de flesta klasser börjat vid det här laget.

Annars spenderar jag större delen av dagen med att studera eller umgås ute i solen eller på ett café. Det är en väldigt enkel vardag, med få måsten (fyra timmars lektioner per dag) och samtidigt många möjligheter till utflykter. Helt underbart bitvis, men jag är rädd att jag kommer bli rastlös om några veckor, alternativt kommer ha jättesvårt att komma tillbaka till det chalmerska studentlivet när jag väl är hemma igen.

Vår skola erbjuder förutom språkklasserna även extraklasser på eftermiddagarna för utländska studenter. Kung fu, kinesisk konst, te-ritual/te-konst, kalligrafi, kinesiskt musikinstrument och grundläggande affärskinesiska. Eftersom jag inte riktigt kan välja kommer jag med största sannolikhet skriva upp mig på samtliga kurser, vilket dock innebär att jag missar lite av mina språkstudier. Jobbigt val, och dessutom ligger kung fu och affärskinesiskan samtidigt så jag kan bara välja en av dem. Några förslag på hur jag ska välja?

Ikväll ska jag och Val (amerikanska) prova på Kunmings toastmastergrupp. Exakt vad det är vet vi nog inte, men syftet med gruppen är att man håller tal för varandra på engelska eller kinesiska och därefter få feedback från de andra i gruppen. Verkar lite småkul, och hålla tal på engelska är verkligen någonting jag skulle behöva träna på.., för att inte tala om kinesiska.

På fredag kommer vår städerska! Jo, vi valde att låta någon annan ta hand om allt kladd och kackerlackorna, hellre än att sabba en helg, vilket är tiden det förmodligen skulle ta. På lördag ska jag istället följa med Sabinas mamma till hennes hobbyjobb. Sabina sa att hon jobbade med traditionella teér och/eller tetillverkning eller något åt det hållet; vilket lät högst intressant eftersom jag annars bara skulle slösat bort dagen på ett cafe.

Note: Vi satt och diskuterade uttryck då Val nämnde det vanliga amerikanska uttrycket "save the world" (rädda världen). Intressant är att det finns ett mycket vanligt liknande uttryck på kinesiska där innebörden är "rädda kina". Närmaste svenska uttrycket jag kom på var "rädda en pingvin", i miljösammanhang. Jag undrar om det kan indikera någonting om var lands prioriteringar?

min nya lägenhet utan betong och kackerlackor

Tänk vad livet skulle vara tråkigt utan lite vardaglig ironi. Jag skulle mycket väl kunna tro på att det finns något övernaturligt där bara för att göra livet lite mer intressant för oss andra. Som min försäkran igår vid ett samtal till hem till Sverige om att min nya lägenhet var superfin och det det minsann inte fanns varken betonggolv eller kackerlackor där. Helt sant var ju inte det eftersom trapphuset består av betong, även om vår lägenhet har kackel och trä. Men gårdagenskvällen hade ju inte blivit lite händelserik om vi inte vid första anblicken av vår nya lägenhet funnit en kackerlacka på golvet, säkert helt medveten om sin retfulla närvaro, direkt innanför dörren. Så nu bor det alltså ett kryp under från frys, som ingen av oss är direkt intresserande av att närma sig. Lite vardaglig spänning..

betonggolv och kinesiska stormarknader

Jag hade en högst intressant kväll igår. Vid sju kom Sabina och hennes mamma och hämtade upp mig så att vi skulle kunna äta middag med hennes mormor, och övriga släkt visade det sig senare. Sabina hade flera gånger poängterat att hennes mormor, trots en alldeles ny lägenhet mitt i centrum, bodde kvar i sin gamla lägenhet. För mormodern var det ett för stort steg att vid 70 års ålder försöka vänja sig vid en helt ny bostad, och detta lät inte helt orimligt.
Trots Sabinas förvarningar och mina egna erfarenheter efter två veckors lägenhetsletande var det med en stor förvåning från min sida som vi klev in genom garageporten till ett lagerutrymme, delvis fyllt med gammalt skräp och söndriga cyklar, samt lite matartiklar, en soffa och en tv. Golvet var av betong/sten, och det fanns inte någon toalett i anslutning till huset. Precis den sortens kulturväxling jag letat efter:)

Artig som jag försökte vara inför värdfamiljen tänkte jag prova mina nyvunna kunskaper i hur man hälsar. Istället för "ni hao" kan man för att visa respekt tilltala någon nin hao. Så gjorde jag alltså, vilket mötes av helt frågande ansikten från samtliga familjemedlemmar, samt anar jag en snabb förklaring från Sabina på kinesiska att jag försökte säga "ni hao". Platt fall alltså, men men..
Trots boendet så var maten utsökt, med ett tiotal olika rätter samt soppa och ris. Två av maträtterna var speciellt gjorda för mig.., de tyckte visst att det var mycket skoj att försöka få mig att äta så stark mat som möjligt.
På det hela var det en mycket trevlig familj. Ingen av dem pratade engelska, lite lite som jag kunde tillämpa min kinesiska; vilket dock inte gjorde så mycket. Vi kommunicerade genom Sabina, med händer och fötter samt leenden.

Idag har jag flyttat från min högst tillfälliga boende hos Alisa till en lägenhet en bit ifrån skolan. Jag, Alisa och Daniella (två amerikaner) ska dela på trebäddslägenheten, något jag tror kommer fungera mycket bra. Jag har dessutom gjort mitt första och förhoppningsvis enda besök någonsin på ett kinesiskt walmart. Jag som alltid tyckt ikea eller ullared varit helvetet på jorden kan nu glädja mig med att så ej är fallet, den kinesiska varianten är faktiskt flera gånger värre.
Billigt blev det iallafall, och eftersom vi kunde kosta på oss lyxen av taxi till och från affären (ca 20kr totalt) gick det på det hela hyfsat tidseffektivt.

Med mindre än fyra veckor kvar till oktoberlovet har jag börjat fundera på hur jag vill spendera min fria vecka. Det lutar för tillfället åt Vietnam, alternativt Laos. Kan inte bestämma mig för om jag vill resa ensam eller om jag ska försöka hitta någon som vill hänga med, vilket inte borde vara särskilt svårt.
De stora fördelarna med att åka ensam, att jag själv får bestämma allting och att jag kommer träffa betydligt fler människor samt att det skulle vara en betydligt större utmaning väger mot tryggheten att vara två. Ska tänka lite mer på det, och se var en resa skulle kosta.

Jag har skaffat en kinesisk mobil, som jag tror att det går att ringa till från Sverige (dock ej skicka sms). 15911523728 (+ ev landsnummer?) är numret, tänk dock på tidsskillnaden innan du ringer mig. (kina ligger 6 timmar framför Sverige)

Prague cafe

For att bo i Kina och ha alla de mojligheter att leva kinesiskt som detta medfor sa maste jag erkanna att min tillvaro ar utmarkande vasterlandsk. Den storsta skillnaden ar formodligen att jag kan ha min vasterllandska standard till en fjardedel av priset har.
Idag har vi atit amerikansk brunch pa prague cafe, dar jag fortfarande befinner mig, bestaende av chokladpannkakor med chokladsas och kaffe. Till denna superba frukost tillkom en hogst intressant diskussion om internationell politik och valstand, kryddat med kapitalism, utveckling och dystopier.
Det gladjer mig mycket att det gar att ha denna typen av oppna diskussioner har, om an ej med kineser, da detta var nagot jag trott mig tvingas avsta ifran.

Men jag lever inte bara expatliv, utan forsoker att ta del av den kinesiska kultur som star till buds. Ikvall har jag blivit hembjuden till min kinesiska vanninnas farmor, som ville bjuda oss pa riktig lokal kinesisk mat. Det ska bli mycket gott och formodligen en valdigt speciell upplevelse, aven om jag lite krasst raknar med att forstora mina smaklokar fullstandigt genom den valkryddade maten som ses som specialitet har.
Sabina, som min van heter, har aven fragat om jag vill vara med pa autumnday, som infaller vid forsta fullmanen i oktober, nar hela familjen samlas och ater tillsammans.

Andra framsteg ar mina utokade kunskaper i kunmings lokaltrafik och gatusystem, som jag nu borjat fa lite overgripande koll pa. Och sa sjalvklart var lagenhet, som vi ska flytta in i imorgon.

Jag vill valdigt garna publicera bilder pa bloggen, men an sa langre har kinas brandvagg sabbat mina forsok ganska effektivt. Det verkar aven vara nagot fel pa kommenteringsfunktionen, alternativt lite datorokunniga slaktingar.
Iallafall funderar jag pa att byta bloggsida som losning. Har nagon en battre losning sa hor garna av dig!

karta till öknen

Eftersom mitt förra inlägg blev ganska mixat ironiskt och sarkastiskt tänkte jag att jag kunde skriva ett lite mer seriöst som komplement. (Det är hela tiden svårt att bestämma vem jag ska skriva till då bloggen riktar sig till både släkt, vänner och mor/far-föräldrar)

Alltså tänkte jag istället skriva om min förundran över den nya värld som öppnat sig efter två dagars språkstudier. Det är ju inte riktigt så att jag kan föra en konversation men någon än, men de trettiotal tecken jag nu kan räcker faktiskt för att identifiera diverse olika betydelser på alla skyltar som finns runt om i Kunming. Låt mig förklara. Eftersom kinesiskans ord ofta är sammansättningar av andra ord, så räcker det i teorin att kunna ett antal grundord, och genom dem lista ut vad sammansättningarna kan betyda.

Till exempel "vattenmelon" som på kinesiska är en sammansättning av orden "väst" och "melon". Trixet är alltså att veta dels att vattenmelonen kommer västerifrån, och dels att det är just denna melon från västlandet som åsyftas.

Med andra ord så har jag inte så stor nytta av min kinesiska än, eftersom mina melonkunskaper tyvärr är mycket små, men trots det kan jag glädjas åt den ständiga igenkännandet av tecken vars betydelse jag faktiskt förstår. Det känns som att ett mönster börja stiga fram ur den släta, slumpmässiga sanden.

Gårdagens iakttagelse

Jag tänkte berätta om en intressant iakttagelse jag gjort igår under vårt poolbesök i en bassäng nära utkanten av Kunmings kärna.
Under mina år som simlärare har jag kunnat göra en högst ovetenskaplig empirisk studie i syfte att utröna den urtypiska simhallsbesökaren. Resultatet visade sig landa i antingen en 11-åring som åker vattenrutschekanna non-stop, eller en medelålders mamma med sina småbarn.
Med dessa fakta i handen blev det alltså en smärre kulturchock när jag jag och Val, två unga tjejer i färgglada bikinis, kom in genom grindarna till utomhusbadet i Kunming och smått förvånade inser att bassängen kantas av ett 20-tal män i övre medelåldern, samt därtill en handfull mer energiska män i vattnet. Hade det inte varit för de två barnen som tränade simtag vid ena kanten hade jag lätt bestämt mig för att poolen var köns/ålders-uppdelad utefter veckodagar, så alltså ej fallet.
Nu gick det ju inte för sig att vända om och traska hemåt igen, när vi nått såhär långt, och vi hade nog stannat där en längre stund om det inte vore för dessa medelsålders människors badkläder. Till skillnad från våra badkläder, då vi något demonstrativt badade i t-shirts, var samtliga av de andra badgästerna iklädda speedos modell "två storlekar för litet", som förutom den lustiga passformen tyvärr inte dolde någonting alls..
Alltså har vi med stor sannolikhet om än genom en liten undersökning kunnat fastslå att den genomsnittlige badgästen i Kunmings utomhusbassänger är en kort, medelålders, småfet och bara lite för kåt kines.

Ska bli högst intressant att se vad det är för typer som håller till i de varma källorna utanför Kunming, dit jag hoppas kunna ta mig i helgen.

First day in school

Wie, ta i trä men jag tror faktiskt att vi har fått tag på en lägenhet nu! Med lite tur kan vi flytta in till helgen, vilket kan understrykas skulle vara underbart.

Idag började jag skolan, och kan nu skryta med en kinesiskt ordförråd innehållande dubbla dussinet ord med tillhörande tecken. Om jag lär mig tio ord om dagen fem dagar i veckan kommer jag med lite lätt matematik ha 1000 ord till förfogande efter min termin här. Lite optimistisk kanske, men långt ifrån omöjligt!

Mina nya bekanta i Kunming består nästan uteslutande av amerikaner, samt en och annan kanadensare och italienare. Än så länge verkar det dock inte gå ut över min kinesiska, eftersom de flesta ligger 3 nivåer över mig och därför med varierande entusiasm kan besvara alla mina frågor om diverse tecken på Kunmings alla skyltar. Det ska bli mycket intressant att se om mina kunskaper i kinesiska påverkas av att jag lär mig språket på engelska.

Hoppas att allt är bra i Sverige [ruìdiǎn], 瑞典

Uppdatering från Kunming

Efter en veckas frenetiskt sökande efter en acceptabel lägenhet börjar det faktiskt se ut som att det finns ett ljus i slutet av tunneln. Det lär nog dröja några dagar till innan allt är löst, men eftersom jag har en bra deal med den amerikanska tjejen vars lägenhet jag har ockuperat (jag köper maten) så funkar det att bo med henne en vecka till i alla fall. mest sannolikt kommer vi dela lägenhet oavsätt, och att det fungerar bra som det gör är ju ett gott tecken.

Nu har jag ju alltid haft alternativet att bo på hotell, men trots det märker jag tydligt av den ökande mängd stess det innebär att inte riktigt veta var man ska spendera natten. Detta kanske särskilt som jag har mitt bagage att ta hand om utöver alla andra omständigheter såsom språket och min bristande kännedom om staden.

Nu finns det ju en mängd positiva saker med att leta lägenhet.

Jag har träffat säkert 20 nya människor, varav nästan uteslutande alla är amerikaner, som också varit på jakt efter lägenhet. Detta har som direkt följd att jag lärt mig långt mer engelska än kinesiska de senaste dagarna.
Jag har även vandrat minst en mil om dagen och lärt känna stora delar av det centrala kunming, inklusive vägnamn och landmärken.

Imorgon blir det förhoppningsvis tempelbesök, kontaktsignering och massage (40 kr/h)

hemlängtan

Just nu vill jag bara ligga hemma i min egen, mjuka och varma säng med en kopp te och en bok. Det behöver inte ens vara en bra bok.

Medicinsk undersökning a la Kina

Idag är det lördag och bara 3 dagar kvar tills skolan börjar. Jag har än så länge lärt mig 3 kinesiska ord med rätt ton, varav jag än så länge kan skriva 0 av dem.

Igår var jag och Paula och gjorde den medicinska undersökningen Kina tvingar alla utlänningar, som ska stanna en längre tid, att göra. Vi tog en taxi till byggnaden som var förlagt utanför centrum långt ifrån allting, och lyckades missa att deras lunch börjar vid 11.30. I Kina har man lunch i 3 timmar, varpå vi bestämde oss för att besöka slummen runtomkring det medicinska labbet under den ofrivilliga väntan.

Det var intressant, på gatorna satt människor och sorterade spoor i olika högar (Kinas sätt att vara miljövänliga trodde Paula) och längs med vägen gick en kanal, grå av föroreningar.

Vi passade på att äta lunch i en matsal mest fylld av arbetare från området, och kunde därmed avnjuta en lunch iaktagna av ett 20-tal stirrande kineser.
Den medicinska undersökningen var inte så farlig som jag föreställt mig. Vi fick ett papper och skickades därefter runt till ett dussin rum, där vi fick genomgå allt från EKG och röntgen till blodprov och syntest.

Efter att ha tagit bussen tillbaka till stan (för en kostnad motsvarande 1 krona) hittade vi ett gäng amerikaner vid en av de “utländska” barerna, Salvador’s. De letade också efter lägenheter, och en av tjejerna där hängde med och tittade på ytterligare en lägenhet. Den var jättefin, men lite konstigt utformad.

Idag ska vi äta brunch/frunch (frukost – lunch) och gå igenom alla detaljer. Jag är ganska sick and tired av att leta lägenheter, så skulle gärna flytta in i denna. Månadskostnaden skulle bli ca 1000 kr/mån.

Ska försöka börja höra av mig mer till er alla när jag väl hittat någonstans att bo permanent, fram tills dess är det så mycket annat som händer så ni får försöka ha överseende med mig!

Första dagarna i Kunming

De första dagarna i Kunming har varit minst sagt omtumlande, förmodligen de tre längsta dagarna i mitt liv. Det har varit så skoj, så mycket nya intryck, så många nya människor..
Anledningen till att jag inte skrivit något hitintills beror på att jag sentomsider upptäckte att de kinesiska myndigheterna blockerat min blogg. Något irriterande, men förhoppningsvis ska det vara löst nu.

Okej, så för att summera de första dagarna lite snabbt.

I tisdags spenderade jag hela dagen med en kinesisk tjej vid namn Sabina. Vi var runt i ett antal lägenheter, med kackerlackor i badrummen och halvmögliga plastmattor, och gick sedan runt och provade lokala specialiteter. Efter första dagen var jag helt beredd på att bo på hotell under resten av min vistelse här, hellre än att inhysa oönskade husdjur. Dessutom bokade jag inte hotellrum för mer än två nätter..

Alltså tog jag allt mitt bagage på ryggen och gick till universitetet dag nummer två. Ganska varmt och utan en egentlig idé om vart registeringen låg, där jag lovat möta upp med en amerikansk tjej vid namn Paula. Väl på universitetet hittade jag varken Paula eller rummet, men istället Alisia som ska jobba här som engelsklärare under året.
Som vänligheten själv hjälpte hon mig att hitta borde registeringen och Paula, och jag kunde dessutom dumpa mina grejer på hennes rum. Därefter begav vi två oss av till Kunmings zoo, som kanske mest karakteriserades av apor cyklandes till Boten Anna. Smått underhållande om än inte särskilt politisk korrekt.
Så efter att ha besökt en potentiell lägenhet fick jag sova över hos Alisia.

Dag tre inleddes med mikrovärmda smörgåsar med jordnötssmör och sylt på, underbart amerikanskt!
Därefter besökte vi registeringen (igen!) efter att ha betalt terminsavgift och fick då ut vårt schema. 8-12 fem dagar i veckan verkar helt okej. Vi passade därefter på att besöka ett massageställe innan vi fortsatte jakten på lägenhet, nu tillsammans med en till amerikansk tjej, Valerie.
Så kvällen avslutande vi fyra med en kinesisk öl hemma i Paulas hyrda rum.

Imorgon ska vi genomgå en hälsoinspektion innan visumansökan blir klar, och därefter fortsätta jakten på en bra lägenhet.

För att summera läget så är allting jättebra. Jag älskar fullkomligt maten här, och ALLA är helt underbart trevliga.

Hoppas allt är bra där hemma!

Jobbmöjligheter

Nu har jag äntligen fattat det. Jag ska åka till Kina!

Om mindre än tre dagar kommer jag stå helt själv på en flygplats, omgiven av miljontals människor som jag överhuvudtaget inte kan kommunicera med. 

Det är så sjukt häftigt att möjligheten ens finns, jag hoppas verkligen att jag kommer kunna göra det mesta av det. 

Och på tisdag ska jag gå och leta lägenhet tillsammans med en kinesisk tjej vars namn jag inte ens kan uttala. Och så har jag fått jobb som översättare i Kunming, fast jag inte kan ett ord kinesiska, hur coolt är inte det?!

Jag ska satsa på att få jobb som engelsklärare när jag är där också, det skulle vara en speciell upplevelse.

För att beskriva min sinnesstämning just nu så står jag och hoppar upp och ner, bokstavligen. 

För er som blir lite sugna på Kina så står min nya lägenhetsdörr öppen så snart jag flyttat in, och den kommer vara supersnygg.. lägenhetsdörren alltså.

Dykning i vietnam

Statusuppdatering: Sitter på växjöbibliotek med en latte och en panoramavy över konserthuset och den underbart blåa periferin. Nog skulle man kunna förvänta sig lite nervositet och nagelbitande vid det här laget, men förutom en lätt kittlande tanke på de väntande vaccinationssprutorna som av nödvändighet kommer i omgångar, känner jag ingen oro. Och ingen oro över detta faktum heller.

Jag har hittat ett till mål för min resa, och i brist på mer upphetsande utlevelser har jag skriva lite om det.

För tre år sedan, under min Kirunavistelse, passade jag på att ta dykarcertifikat tillsammans med en klasskompis. Det är en av de händelser jag minns starkast från Kiruna, om inte annat för att en av oss var nära att drunkna.

Efter 4 dyk i vattnet utanför narvik hamnade dock dykarplanerna lite på is, mycket på grund av förutsättningarna norrlandsklimatet naturligt medför.

Snäppet mer lockande är då vattnet utanför Da Nang, som lär vara fyllt med sprakande färger och spännande livsformer. A must do!

Så nu har jag friskat upp mina dykkunskaper genom en noggrann inspektion av djupbassängsbotten på Aqua Mera, som kan sammanfattas som "icke aptitretande".

haha, tanken på att avsluta mina inlägg med " you know you love me, xo xo" är mer än frestande. Ska göra mitt yttersta för att låta bli :)