Det är ju en väl känd sanning att misstag är till för att vi ska lära av dem, ja, rent av ett viktigt steg i utvecklingen av både person och organisationer.
Alltså kan det faktum att jag glömde min kamera på ett berg i Phuket nästan garantera att jag kommer minnas att ta med mig mina saker, nästa gång. Att jag åkte till fel flygplats i Kuala Lumpur kommer för alltid finns kvar i mitt minne och förgöra framtida snedsteg. Samma sak med misstaget att inte förboka boende i Luang PraBang då transportmedlet ankommer anmärkningsvärt sent.
Så vad hände då när jag väl var tillbaka i Kina och Shanghai; hur väl lyckades jag praktisera mina nya lärdomar?
Till att börja med landade inte mitt flyg förrän närmare midnatt. Jag lyckades visserligen hitta en taxi och berätta ungefär vart jag ville, men då jag inte orkat skriva ner någon exakt address eller lärt mig det kinesiska ordet för youth hostel så hamnade jag ändå på ett på tok för dyrt hotell.
Nåja, ingen är ju perfekt. Så vad hände då sedan?
Efter en natt i Shanghai var det alltså dags att åka tillbaka till Kunming, varpå jag lämnade det väldigt billiga och rena hostelet jag fått hjälp att hitta, för att ta det svävande maglevtåget till flygplatsen. Nå, det var ju bara det att jag såg till att förlägga min mobil på hotellet, varpå jag förutom fördelen att vara kontaktbar även förlorade möjligheten att hålla koll på tiden.
Men det kan du hända vem som helst, eller hur?
Så, ansvarsfull som få andra hade jag självklart kollat upp noggrant hur jag lättast kunde ta mig till transfertåget. Inga problem där alltså, och framgångsrikt kom jag hela vägen till flygplatsen. Väl där insåg jag visserligen att jag inte hade mitt biljettnummer, min biljett eller flygets avgångstid, eftersom jag inte riktigt tänkt på (orkat) att skriva ut dem från datorn.
Efter lite samtalande med flygplatspersonalen och studerande av avgångstabellen kunde jag dock konstatera att jag, än en gång, lyckats välja fel flygplats, och att jag behövde ta mig till en helt annan del av Shanghai.
Total katastrof?
Nja, det var inga problem att hitta en transferbuss, min mobil kom till Kunming igår i ett expresspaket och jag har redan införskaffat en ny kamera.
Så det jag lärde mig under mina fyra veckor utomlands var inte att planera och ta hand om mina saker, utan snarare det faktum att allting löser sig. Eller iallafall att jag klarar av att lösa de situationer jag försatt mig i.
onsdag 25 november 2009
söndag 22 november 2009
Vandring runt Xihu
Den delen av min personlighet som skulle kunna definieras som ensamsträvande naturälskare vinner allt som oftast över den storstadssuktande uppmärksamhetscentraliserade och högklacksbärande äventyrerska som säkert även den går att hitta någonstans i min inte allt för okomplicerade tankeverksamhet.
Förstod ni inte det där? Låt oss börja om, och spara lite av adjektiven till senare i inlägget.
Jag sitter och tänker tillbaka på vad det är jag minns starkast från de dagar jag rest runt. Få av minnena cirkulerar kring det storslagna i städerna jag besökte, då de minnena ofta befläckas av alldeles för många människor.
En av upplevelserna som mina tankar slingrar sig runt och som värmer även här i Kunming var min första morgon i Hangzhou.
Lycklig över att vara tillbaka i Kina lämnade jag mitt hotell tidigt på morgonen med min ryggsäck för att istället leta reda på ett vandrarhem. De drygt tjugo kilona kändes inte en enda gång under min resa som en börda att släpa på, utan blott ett bevis på min egen styrka. Kanske inte styrka i ren fysisk mening (så tung var den faktiskt inte), utan den mentala styrkan i att klara av att bära hela sitt liv och den enda stabila punkten i ens tillvaro, i en annars ständigt föränderlig omvärld fylld av nya människor, städer och intryck.
Jag är rädd att jag mest flummar runt i en kaskad av ord staplade på varandra just nu, vet inte om jag får fram den känsla jag letar efter.
Jag upplever iallafall en otrolig tillfredställelse och glädje av lasta på mig min ryggsäck och börja gå, med tryggheten att jag kommer klara av de utmaningar som uppstår innan jag är framme vid målet.
Den här dagen visade sig utmaningen bestå av att hitta rätt väg. Från en engelskspråkig tillvaro i de sydostasiska länderna var jag nu tillbaka i Kina, med de språkbegränsningar detta medför, även för en kinesiska-studerande.
Så vandrandes nådde jag ganska snart stadens stolthet, den västra sjön Xihu.
Av alla bilder från Kina är nog morgonen vid den dimmiga sjön, kantrad av pagodor och de hängande träden den vy som gestaltar det klassiska Kina bäst. Jag kan inte publicera några bilder därifrån, men ta några extra minuter och googla fram lite bilder på Xihu.
Väl där gick jag helt enkelt, utstirrad kanske inte så mycket för att jag var vit som för att jag hade en gigantisk väska och ett småfånigt leende på läpparna, längs strandpromenaden i sökandet efter nästa boende.
Det slutade som en heldagsupplevele runt den där sjön innan jag nått fram, men under den tiden i likhet med ganska mycket av mitt resande var det själva vägen och allt längs den som blev målet, snarare än hostelet.
(Något som fortfarande gör mig väldigt glad är min morbrors bekännande ord över en kokosnötsdrink om hur min blogg numera är en naturlig del av hans vardag. Jag hoppas att två inlägg denna söndagsmorgon lite kan uppväga delar av den tidigare inaktiviteten och kanske få er att minnas lite värme och bekymmersfrihet från dagarna i Thailand.)
Förstod ni inte det där? Låt oss börja om, och spara lite av adjektiven till senare i inlägget.
Jag sitter och tänker tillbaka på vad det är jag minns starkast från de dagar jag rest runt. Få av minnena cirkulerar kring det storslagna i städerna jag besökte, då de minnena ofta befläckas av alldeles för många människor.
En av upplevelserna som mina tankar slingrar sig runt och som värmer även här i Kunming var min första morgon i Hangzhou.
Lycklig över att vara tillbaka i Kina lämnade jag mitt hotell tidigt på morgonen med min ryggsäck för att istället leta reda på ett vandrarhem. De drygt tjugo kilona kändes inte en enda gång under min resa som en börda att släpa på, utan blott ett bevis på min egen styrka. Kanske inte styrka i ren fysisk mening (så tung var den faktiskt inte), utan den mentala styrkan i att klara av att bära hela sitt liv och den enda stabila punkten i ens tillvaro, i en annars ständigt föränderlig omvärld fylld av nya människor, städer och intryck.
Jag är rädd att jag mest flummar runt i en kaskad av ord staplade på varandra just nu, vet inte om jag får fram den känsla jag letar efter.
Jag upplever iallafall en otrolig tillfredställelse och glädje av lasta på mig min ryggsäck och börja gå, med tryggheten att jag kommer klara av de utmaningar som uppstår innan jag är framme vid målet.
Den här dagen visade sig utmaningen bestå av att hitta rätt väg. Från en engelskspråkig tillvaro i de sydostasiska länderna var jag nu tillbaka i Kina, med de språkbegränsningar detta medför, även för en kinesiska-studerande.
Så vandrandes nådde jag ganska snart stadens stolthet, den västra sjön Xihu.
Av alla bilder från Kina är nog morgonen vid den dimmiga sjön, kantrad av pagodor och de hängande träden den vy som gestaltar det klassiska Kina bäst. Jag kan inte publicera några bilder därifrån, men ta några extra minuter och googla fram lite bilder på Xihu.
Väl där gick jag helt enkelt, utstirrad kanske inte så mycket för att jag var vit som för att jag hade en gigantisk väska och ett småfånigt leende på läpparna, längs strandpromenaden i sökandet efter nästa boende.
Det slutade som en heldagsupplevele runt den där sjön innan jag nått fram, men under den tiden i likhet med ganska mycket av mitt resande var det själva vägen och allt längs den som blev målet, snarare än hostelet.
(Något som fortfarande gör mig väldigt glad är min morbrors bekännande ord över en kokosnötsdrink om hur min blogg numera är en naturlig del av hans vardag. Jag hoppas att två inlägg denna söndagsmorgon lite kan uppväga delar av den tidigare inaktiviteten och kanske få er att minnas lite värme och bekymmersfrihet från dagarna i Thailand.)
Grön sjö och vita landskap
Som en tidigare invånare i landet Sverige och en exklusive medlem i "66°+"-klubben trodde jag mig veta det mesta om kyla. Campande utomhus i vindskydd som ung scout och alla dagar av skidåkning i på tok för blåsigt och snöigt väder borde vid det här laget gett mig en ganska bra bild av detta klimattillståndets karaktär. Samma sak med de av olika grader frivilliga vakbad samt de högst självvalda dykexpeditioner i snöiga och isande fjälllandskap, eller för all del den alltigenomträngade råa köld som varje sann göteborgare lärt sig uthärda.
Så vad är det då som skiljer kylan jag upplever här från mitt tidigare liv?
Det är inte så att det är kallare här i min del av Mittens rike än i nordbornas dito. Luftfuktigheten är inte anmärkningsvärd hög och staden befinner sig allt som oftast i lä. Den stora skillnaden har alltså inte med den faktiskt temperaturen att göra.
En skidtur i fjällen kompletteras alltid av en afterski med varm choklad eller glüwine, utomhusaktiviteter akompanjeras av en varm brasa eller bastu och i princip oavsätt var du befinner dig är det aldrig långt till ett uppvarmt hus med alla dess faciliteter.
Här finns helt enkelt inte den möjligheten.
En promenad utomhus i den kyliga morgonluften åtföljs av ett par timmar i det ouppvärmda klassrummet som därefter ersätts av ett café eller skolmatsalen, bägge byggda för att kyla ner varma sommardagar och med öppna dörrar och fönster mot gatan. Människorna här sitter med ytterkläderna, mössa och vantar påtagna och intar den förhoppningsvis varma maten i utomhustemperaturer. Affärerna är byggda utan en vägg vettandes mot vägen, varpå expediterna står och småhuttrar hela dagarna.
Dagen avslutas i vår lägenhet, vars enda värmekälla är det till duschen uppvärma vattnet samt gasspisen.
Efter att ha läst så här långt kan inte inlägget tolkas som mycket annat än en stor beklagan över klimatet här, som säkert föreställs som ett av de värsta tänkbara ställen en klarblå, isande vacker vinterdag. Jag har dock inte för avsikt att svärta er söndagsmorgon med kalla ord och medlidande, det kommer nog drabba er snart nog iallafall, helt utan min inblandning.
Istället är jag fascinerad över hur snabbt det går att anpassa sig till de omständigheter naturen slänger i ens vägar. Från jeans och kortärmat har vi nu investerat i underbyxor, ullstumpor och extrafiltar. Iste har ersatts av varmvattenflaskor och värmedynor; sänglinnena har kompletterats med täcken, elfiltar och till färgen jättehemska plyschöverkast.
Jag har ersatt mina flip-flops med extravadderade gympaskor och isolerande innedojor, och min nya klädnad kompletteras under alla dygnets timmar av en mysig mössa.
Så det nuvarande tillståndet till trots kan Kunming knappast ses som helvetet på jorden, eller ja, nordpolen om det nu är temperaturer som är dagens ämne. Det är bara en ny utmaning att hitta lösningar till.
Och helt ärligt, det är ganska coolt att sitta och äta varma pannkakor (med lönnsirap, jordnötssmör, honung och socker; American style) med utsikt över gröna palmer och den i övrigt lövbeklädda vegetationen som sakta täcks av ett tunt lager snö.
Så vad är det då som skiljer kylan jag upplever här från mitt tidigare liv?
Det är inte så att det är kallare här i min del av Mittens rike än i nordbornas dito. Luftfuktigheten är inte anmärkningsvärd hög och staden befinner sig allt som oftast i lä. Den stora skillnaden har alltså inte med den faktiskt temperaturen att göra.
En skidtur i fjällen kompletteras alltid av en afterski med varm choklad eller glüwine, utomhusaktiviteter akompanjeras av en varm brasa eller bastu och i princip oavsätt var du befinner dig är det aldrig långt till ett uppvarmt hus med alla dess faciliteter.
Här finns helt enkelt inte den möjligheten.
En promenad utomhus i den kyliga morgonluften åtföljs av ett par timmar i det ouppvärmda klassrummet som därefter ersätts av ett café eller skolmatsalen, bägge byggda för att kyla ner varma sommardagar och med öppna dörrar och fönster mot gatan. Människorna här sitter med ytterkläderna, mössa och vantar påtagna och intar den förhoppningsvis varma maten i utomhustemperaturer. Affärerna är byggda utan en vägg vettandes mot vägen, varpå expediterna står och småhuttrar hela dagarna.
Dagen avslutas i vår lägenhet, vars enda värmekälla är det till duschen uppvärma vattnet samt gasspisen.
Efter att ha läst så här långt kan inte inlägget tolkas som mycket annat än en stor beklagan över klimatet här, som säkert föreställs som ett av de värsta tänkbara ställen en klarblå, isande vacker vinterdag. Jag har dock inte för avsikt att svärta er söndagsmorgon med kalla ord och medlidande, det kommer nog drabba er snart nog iallafall, helt utan min inblandning.
Istället är jag fascinerad över hur snabbt det går att anpassa sig till de omständigheter naturen slänger i ens vägar. Från jeans och kortärmat har vi nu investerat i underbyxor, ullstumpor och extrafiltar. Iste har ersatts av varmvattenflaskor och värmedynor; sänglinnena har kompletterats med täcken, elfiltar och till färgen jättehemska plyschöverkast.
Jag har ersatt mina flip-flops med extravadderade gympaskor och isolerande innedojor, och min nya klädnad kompletteras under alla dygnets timmar av en mysig mössa.
Så det nuvarande tillståndet till trots kan Kunming knappast ses som helvetet på jorden, eller ja, nordpolen om det nu är temperaturer som är dagens ämne. Det är bara en ny utmaning att hitta lösningar till.
Och helt ärligt, det är ganska coolt att sitta och äta varma pannkakor (med lönnsirap, jordnötssmör, honung och socker; American style) med utsikt över gröna palmer och den i övrigt lövbeklädda vegetationen som sakta täcks av ett tunt lager snö.
fredag 20 november 2009
Händelser från mitt resande
Misstag, olyckor och tråkiga händelser inträffar lite hela tiden, och oftast är det inte värt att lägga för står vikt vid dem. Vad jag tycker är svårare att skaka av sig är de tillfällen då någon försöker och lyckats lura till sig pengar pga av min status som utan bättre vetande utlänning.
En av de händelser som får mig att rodna starkast av förlägenhet inträffade på Phuket.
Min buss lämnade Bangkok sen eftermiddag, och tidigt på morgonen anlände vi till Surat Thani där vi bytte till en minibuss innan vår färd fortsatte mot det erkända turistparadiset. Väl framme i Phuket stad var det lunchtid och ganska humana temperaturer då det regnat hela morgonen.
Inför valet att betala 40 kr och få skjuts hela vägen till hotellet valde jag naturligtvis att ta min väska och istället gå mot stadskärnan och den lokala buss stationen.
Efter lite hjälp från lokalbefolkningen och inte allt för långa tidsperioder nådde jag marknaden och de små tuck tuck bussarna, som tog mig till rätt sida av ön för en fjärdedel av turistbyråns pris.
Där tog det dock stopp, och efter en hel del vandrande i den nu framkomna solen nådde jag helt utmattad och genomblöt en muslimsk restaurang vid vägkanten. De vänliga damerna förklarade att jag var på väg åt fel håll, och erbjöd mig sedan att få skjuts av den enas make. Han hjälpte mig att ringa upp hotellet och förklarade sedan för mig att det skulle ta mig säkert 2 timmar att gå dit, men att han kunde köra mig dit för 200 baht.
Självklart visade det sig i slutänden att jag nästan varit framme, och att taxiresan inte borde kostat mer än 20-30 baht, och att det varit både billigare och mer tidssparande att ta turistbussen från första början.
En annan händelse inträffade i LuangPrabang, när jag skulle ta mig därifrån till Vientiene.
Att köpa bussbiljetter inne i staden eller via en turistbyrå är alltid en förlustaffär. Istället tog jag mig med min stukade fot ut till buss stationen som låg utanför staden, för att köpa min biljett direkt på plats. På det sättet slipper man alla pålagda extrakostnader vilket halverar priset.
Där det finns turister att luras finns alltid folk att lura dem, så även på denna buss station. Därför möttes jag av en svärm av lao som undrade vart jag var på väg. Jag förstod senare att personerna som hängde runt mig fick provision för varje biljett de "hjälpt till" att sälja. Nåväl, noga med att ignorera dem hittade jag iallafall rätt buss, och blev upplyst av busschaffören att jag var tvungen att köpa bussbiljetten i ett bås längre bort.
Så medan jag stakade mig ditåt lyckades en lao inse vart jag skulle åka, varpå han rusade förbi mig fram till biljettluckan och talade om det för försäljaren, vilket resulterade i en avsevärt dyrare biljett.
I inget av fallen rörde det sig om särskilt mycket pengar eller någon större förlust för min del. Men det känns så typiskt bara, att trots valet att ta den mer komplicerade och billigare vägen så slutar det ändå med att jag får betala lika mycket eller mer.
En av de händelser som får mig att rodna starkast av förlägenhet inträffade på Phuket.
Min buss lämnade Bangkok sen eftermiddag, och tidigt på morgonen anlände vi till Surat Thani där vi bytte till en minibuss innan vår färd fortsatte mot det erkända turistparadiset. Väl framme i Phuket stad var det lunchtid och ganska humana temperaturer då det regnat hela morgonen.
Inför valet att betala 40 kr och få skjuts hela vägen till hotellet valde jag naturligtvis att ta min väska och istället gå mot stadskärnan och den lokala buss stationen.
Efter lite hjälp från lokalbefolkningen och inte allt för långa tidsperioder nådde jag marknaden och de små tuck tuck bussarna, som tog mig till rätt sida av ön för en fjärdedel av turistbyråns pris.
Där tog det dock stopp, och efter en hel del vandrande i den nu framkomna solen nådde jag helt utmattad och genomblöt en muslimsk restaurang vid vägkanten. De vänliga damerna förklarade att jag var på väg åt fel håll, och erbjöd mig sedan att få skjuts av den enas make. Han hjälpte mig att ringa upp hotellet och förklarade sedan för mig att det skulle ta mig säkert 2 timmar att gå dit, men att han kunde köra mig dit för 200 baht.
Självklart visade det sig i slutänden att jag nästan varit framme, och att taxiresan inte borde kostat mer än 20-30 baht, och att det varit både billigare och mer tidssparande att ta turistbussen från första början.
En annan händelse inträffade i LuangPrabang, när jag skulle ta mig därifrån till Vientiene.
Att köpa bussbiljetter inne i staden eller via en turistbyrå är alltid en förlustaffär. Istället tog jag mig med min stukade fot ut till buss stationen som låg utanför staden, för att köpa min biljett direkt på plats. På det sättet slipper man alla pålagda extrakostnader vilket halverar priset.
Där det finns turister att luras finns alltid folk att lura dem, så även på denna buss station. Därför möttes jag av en svärm av lao som undrade vart jag var på väg. Jag förstod senare att personerna som hängde runt mig fick provision för varje biljett de "hjälpt till" att sälja. Nåväl, noga med att ignorera dem hittade jag iallafall rätt buss, och blev upplyst av busschaffören att jag var tvungen att köpa bussbiljetten i ett bås längre bort.
Så medan jag stakade mig ditåt lyckades en lao inse vart jag skulle åka, varpå han rusade förbi mig fram till biljettluckan och talade om det för försäljaren, vilket resulterade i en avsevärt dyrare biljett.
I inget av fallen rörde det sig om särskilt mycket pengar eller någon större förlust för min del. Men det känns så typiskt bara, att trots valet att ta den mer komplicerade och billigare vägen så slutar det ändå med att jag får betala lika mycket eller mer.
Den eviga vårens stad
Det är lätta att skratta åt, underskatta eller faktiskt till och med förstå varför de kinesiska myndigheterna valt att förbjuda centralvärme i lägenhetshus, i alla fall i de här delarna av landet. Tro mig, det där skrattet fastnar i halsen och förståelsen kastas ut genom fönstret i samma andetag som utomhustemperaturen sjunker under 10 grader. Nu ligger den på stabila 3 celsius och vår lägenhet lyckas höja den siffran ytterligare 7-10 grader, vilket resulterat i en högst obehaglig inomhustillvaro. Inte nog med att vårt hem nu är högst obeboligt, det verkar inte finnas något ställe (skolan, cafér, affärer) som klarar av att höja temperaturen till en acceptabel nivå. Nåja, inte för att jag rustade mig med jackor och skor lämpliga för det här klimatet heller.
Så nu sitter jag här med min "hello kitty"-värmedyna och tinar mina fötter efter några timmar i skolan. Fast tack och lov är jag inte så kall att jag inte kan skratta åt det hela, för det är egentligen både ironiskt och underhållande.
Så nu sitter jag här med min "hello kitty"-värmedyna och tinar mina fötter efter några timmar i skolan. Fast tack och lov är jag inte så kall att jag inte kan skratta åt det hela, för det är egentligen både ironiskt och underhållande.
söndag 15 november 2009
3 svar men massor av frågor
Det är lite överväldigande faktiskt. Så många händelser och så mycket att berätta, och och jag har ingen aning om var jag ska börja.Ska jag berätta vad som var roligast. Vad jag aldrig kommer glömma?
Är ni intresserade av att höra om hotellrum (förmodligen inte..), kackerlackor, konstiga människor, utmaningar, stunder av ren lycka, mina misstag, andras misstag, platserna jag besökte, platser jag inte besökte..?!
Kanske har ni precis samma frågor som mina vänner ställde när jag kom tillbaka till Kunming. Nåja, låt oss börja där iallafall..
Och är det inte då väldigt passande med tanke på att jag nu är tillbaka i Kina att jag bara kort tänker konstantera att den första frågan jag fick tyvärr redan är bortcensurerad. Haha, ni kan ju fundera vad det var som mina amerikanska vänner tyckte var allra viktigast att få reda på..
Besökte du många museum och tempel? (Alisa)(mm, en ganska relevant fråga fast den trots det fick utstå stort ifrågasättande från samtliga närvarande)
Nej, det gjorde jag faktiskt inte. Jag befann mig utanför de flesta intressanta tempel i Bangkok och tittade på en hel del gamla byggnader där och i Luang Prabang, men jag har redan tidigare varit inne i de stora tempeln i Bangkok och jag ville inte lägga dyrbar tid på gyllene statyer av Buddha, även om de visst är väldigt vackra
Istället spenderade jag mycket av tiden i Bangkok på att gå runt i hamnområdena, till viss del helt vilse, och titta på lokalbefolkningen. Jag besökte också ett antal marknader, vissa av dem med upp till 15 000 stånd, och upplevde den delen av den thailändska kulturen. Bangkok är väldigt vackert med sina tempel, även de minsta av dem större och mer utsmyckade än de svenska motsvarigheterna.
Hur gick resandet? (Simon)
Det är lätt att resa i sydostasien. Flygbiljetterna är billiga och tar dig inom loppet av en timme från en huvudstad till nästa. Turistbussarna avgår direkt från hotellen och tillåter en luftkonditionerad tillvaro med måltider inkluderade i sällskap med ett antal andra fjällande utlänningar med gigantiska resväskor och halvtaskig engelska. Jag har egentligen ingenting emot dessa alternativ, förutom de medföljande och påträngande försäljarna som skriker som gamar efter kunder längs turiststråken i centrala Bangkok. Men det var inte turisternas Thailand jag främst ville uppleva, varpå jag i största möjliga utsträckning undvikit dessa alternativ.
Istället har jag suttit på golvet av en fullastade lokalbussar och trängts med thailändare i biljettluckorna på tågstationerna. Jag har färdas runt Phuket ö i en lokal buss, och senare även gått runt Phuket ö i brist på lokalbuss.
Jag har medvetet låtit bli tuck tucks och taxis och istället utforskat de lokala kommunikationsmedeln i Kuala Lumpur, Singapore och Bangkok (ordnade efter användarvänlighet och mitt eget högst subjektiva gillande).
Jag provade på att åka Maglev-tåget till Shanghai flygplats, en bokstavligt flygande upplevelse i 350 km/h. Nästan lika bra som tåget från Hat Yai till Kuala Lumpur, som jag upplevde hungrig därför att jag inte ville förlora några kronor i dålig växlingskurs (idiotisk envishet?)
Hur var städerna du besökte? (Daniella)
Säkert hälften av tiden spenderade jag i någon av regionens storstäder, då den korta tidsperioden inte riktigt tillät några större utsvängningar från resrutten.
Vientiene var den första huvudstaden jag besökte, under mindre än ett dygn och med iallafall en brukbar fot. Jag därmed inte så mycket av omgivningen eller sevärdigheterna, men en dock tillräckligt för att konstatera att staden var ganska mysig men på tok för influerad av turism.
Nästa gång jag besöker Laos kommer jag hålla mig borta från städerna (vill du besöka en storstad är Bangkok billigare och Kuala Lumpur vackrare) där och istället se mer av naturen och lokalbefolkningen, med moped eller backpackande i de södra delarna av landet.
Jag trodde först när jag kom till Bangkok att stadens tempel allena skulle vara tillräckligt för att klara av att orientera sig. Den strategin fick mig vilse på mindre än en halvtimme, då de mindre (20 meters höga och guldbesmyckade) tempeln inte fanns utmarkerade på kartorna.
Kuala Lumpur är utplacerad mitt i en tropisk djungel, och delar av centrala KL är ett skyddat reservat med tillhörande apor. Staden måste ha något av världens mest utbyggda kommunikationssystem, med ett antal monorails, tunnelbanor och bussar vilket resulterar i en förhållandevis liten mängd bilar. Jag fann kombinationen skyskrapor och palmer var minst sagt tilltalade, och fann mig själv spendera den största delen av tiden här åt att gå runt och titta på byggnader.
Singapore missade jag tyvärr att uppleva på många sätt då jag råkade ut för ett allergiskt anfall och lite allmän feber under min korta vistelse där. Dock hittade jag en privatguide som visade mig stadens pubar och berättade om landets historia. Sentosa islands fick ett snabbbesök, men Waffle´s hotel och Singaporesling blev bortprioriterat.
Är ni intresserade av att höra om hotellrum (förmodligen inte..), kackerlackor, konstiga människor, utmaningar, stunder av ren lycka, mina misstag, andras misstag, platserna jag besökte, platser jag inte besökte..?!
Kanske har ni precis samma frågor som mina vänner ställde när jag kom tillbaka till Kunming. Nåja, låt oss börja där iallafall..
Och är det inte då väldigt passande med tanke på att jag nu är tillbaka i Kina att jag bara kort tänker konstantera att den första frågan jag fick tyvärr redan är bortcensurerad. Haha, ni kan ju fundera vad det var som mina amerikanska vänner tyckte var allra viktigast att få reda på..
Besökte du många museum och tempel? (Alisa)(mm, en ganska relevant fråga fast den trots det fick utstå stort ifrågasättande från samtliga närvarande)
Nej, det gjorde jag faktiskt inte. Jag befann mig utanför de flesta intressanta tempel i Bangkok och tittade på en hel del gamla byggnader där och i Luang Prabang, men jag har redan tidigare varit inne i de stora tempeln i Bangkok och jag ville inte lägga dyrbar tid på gyllene statyer av Buddha, även om de visst är väldigt vackra
Istället spenderade jag mycket av tiden i Bangkok på att gå runt i hamnområdena, till viss del helt vilse, och titta på lokalbefolkningen. Jag besökte också ett antal marknader, vissa av dem med upp till 15 000 stånd, och upplevde den delen av den thailändska kulturen. Bangkok är väldigt vackert med sina tempel, även de minsta av dem större och mer utsmyckade än de svenska motsvarigheterna.
Hur gick resandet? (Simon)
Det är lätt att resa i sydostasien. Flygbiljetterna är billiga och tar dig inom loppet av en timme från en huvudstad till nästa. Turistbussarna avgår direkt från hotellen och tillåter en luftkonditionerad tillvaro med måltider inkluderade i sällskap med ett antal andra fjällande utlänningar med gigantiska resväskor och halvtaskig engelska. Jag har egentligen ingenting emot dessa alternativ, förutom de medföljande och påträngande försäljarna som skriker som gamar efter kunder längs turiststråken i centrala Bangkok. Men det var inte turisternas Thailand jag främst ville uppleva, varpå jag i största möjliga utsträckning undvikit dessa alternativ.
Istället har jag suttit på golvet av en fullastade lokalbussar och trängts med thailändare i biljettluckorna på tågstationerna. Jag har färdas runt Phuket ö i en lokal buss, och senare även gått runt Phuket ö i brist på lokalbuss.
Jag har medvetet låtit bli tuck tucks och taxis och istället utforskat de lokala kommunikationsmedeln i Kuala Lumpur, Singapore och Bangkok (ordnade efter användarvänlighet och mitt eget högst subjektiva gillande).
Jag provade på att åka Maglev-tåget till Shanghai flygplats, en bokstavligt flygande upplevelse i 350 km/h. Nästan lika bra som tåget från Hat Yai till Kuala Lumpur, som jag upplevde hungrig därför att jag inte ville förlora några kronor i dålig växlingskurs (idiotisk envishet?)
Hur var städerna du besökte? (Daniella)
Säkert hälften av tiden spenderade jag i någon av regionens storstäder, då den korta tidsperioden inte riktigt tillät några större utsvängningar från resrutten.
Vientiene var den första huvudstaden jag besökte, under mindre än ett dygn och med iallafall en brukbar fot. Jag därmed inte så mycket av omgivningen eller sevärdigheterna, men en dock tillräckligt för att konstatera att staden var ganska mysig men på tok för influerad av turism.
Nästa gång jag besöker Laos kommer jag hålla mig borta från städerna (vill du besöka en storstad är Bangkok billigare och Kuala Lumpur vackrare) där och istället se mer av naturen och lokalbefolkningen, med moped eller backpackande i de södra delarna av landet.
Jag trodde först när jag kom till Bangkok att stadens tempel allena skulle vara tillräckligt för att klara av att orientera sig. Den strategin fick mig vilse på mindre än en halvtimme, då de mindre (20 meters höga och guldbesmyckade) tempeln inte fanns utmarkerade på kartorna.
Kuala Lumpur är utplacerad mitt i en tropisk djungel, och delar av centrala KL är ett skyddat reservat med tillhörande apor. Staden måste ha något av världens mest utbyggda kommunikationssystem, med ett antal monorails, tunnelbanor och bussar vilket resulterar i en förhållandevis liten mängd bilar. Jag fann kombinationen skyskrapor och palmer var minst sagt tilltalade, och fann mig själv spendera den största delen av tiden här åt att gå runt och titta på byggnader.
Singapore missade jag tyvärr att uppleva på många sätt då jag råkade ut för ett allergiskt anfall och lite allmän feber under min korta vistelse där. Dock hittade jag en privatguide som visade mig stadens pubar och berättade om landets historia. Sentosa islands fick ett snabbbesök, men Waffle´s hotel och Singaporesling blev bortprioriterat.
fredag 13 november 2009
Snip snap snut, så var resandet slut
Efter 26 dagar, nästan 4 veckor, är jag nu tillbaka där jag började. Blev resandet vad jag väntade mig? Knappast, men jag har försökt se det positiva i varenda sekund, tagit tillvara på alla tillfällen som kommit och sett så mycket som möjligt.
Ska försöka redogöra min resa, men det kommer nog ta några dagar. Ni får hålla till godo med lite statistik så länge.
Besökta länder
Lao PDR - 5 dagar
Thailand - 11 dagar
Malaysia - 5 dagar
Singapore - 2 dagar
Kina - 6 dagar
Besökta städer (i besökt ordning)
Boten
Luang PraBang
Vientiene
Bangkok
Surat Thani
Phuket city
Phi phi-islands
Krabi
Hat Yai
Kuala Lumpur
Singapore
Melaka
(Kuala lumpur)
Hangzhou
Shanghai
Antal resta kilometer på marken
buss - 2500 km
tåg - 1000 km
båt - 50 km
summa 3550 km
Antal resta timmar
buss - 76 h
tåg - 27 h
båt - 5 h
flyg - 8 h
summa 116 h
Kostnad
ca 10 000 kr all inclusive
Ska försöka redogöra min resa, men det kommer nog ta några dagar. Ni får hålla till godo med lite statistik så länge.
Besökta länder
Lao PDR - 5 dagar
Thailand - 11 dagar
Malaysia - 5 dagar
Singapore - 2 dagar
Kina - 6 dagar
Besökta städer (i besökt ordning)
Boten
Luang PraBang
Vientiene
Bangkok
Surat Thani
Phuket city
Phi phi-islands
Krabi
Hat Yai
Kuala Lumpur
Singapore
Melaka
(Kuala lumpur)
Hangzhou
Shanghai
Antal resta kilometer på marken
buss - 2500 km
tåg - 1000 km
båt - 50 km
summa 3550 km
Antal resta timmar
buss - 76 h
tåg - 27 h
båt - 5 h
flyg - 8 h
summa 116 h
Kostnad
ca 10 000 kr all inclusive
tisdag 3 november 2009
Skyskrapor och tropisk djungel.
Det var ett tag sedan jag skrev nu, vilket kommer som naturlig foljd ur det faktum att jag har haft ganska mycket for mig.
Och jag ska inte bli langrandig nu, eftersom jag snart maste rusa vidare, men jag tankte ge er en kort uppdatering.
Fran det att jag lamnade mina slaktingar pa Bangtao beach begav jag mig vandrandes i morgonsolen soderut, i forhoppningen att det skulle komma en buss och plocka upp mig pa vagen. Sjalvklart kom det ingen buss, och nagon timme senare landande jag pa toppen av ett berg. Anglar dar hjalpte mig med en buss till hamnen efter att ha varit underbart snalla. Darifran begav jag mig till Phi phi islands, dar jag stannade tre natter.
Under tiden pa phi phi islands passade jag pa att uppgradera mitt dykar certifikat till avancerad dykare, samt se ett antal jatteskoldpaddor och nagra hajor. (passa pa och se disneys Nemo igen, jag sag sakert 80% av fiskarna i den filmen sa det ger en ganska bra bild av hur det sag ut i omradet) Vi dok ocksa pa ett vrak, vilket var haftigt men inte pa langa vagar lika coolt som Narvik. (kommer aterkomma till att detta i senare inlagg forhoppningsvis)
Fran Phi phi islands kom jag sedan till Krabi och darifran pa golvet av en lokalbuss till staden Hat Yai, vilket visade sig vara varldens trakigaste stad. Efter dygnet jag var fast dar var jag redo att atervanda bade till Kina och Sverige. (hellre Alvesta an Hat yai, kort sagt)
Iallafall kunde jag fran Hat Yai ta taget over gransen, vilket var anledningen till att jag akte dit fran forsta borjan.
I morse vaknade jag alltsa i Kuala Lumpur, vilket var karlek vid forsta ogonkastet. Till och med kaffet klockan 6 pa Mc Donalds var himmelriket. Mer om staden senare ocksa.
Imorgon kvall satter jag mig pa taget igen, for att vakna upp i Singapore. (Ett mycket effektivt satt att spara in pa boendekostnader och restid da jag har inget emot tagsangar)
Kan foresten beratta att jag bokat min returbiljett till Kina nu. Fast det blir inte slutet pa resan bara for det, maste fortfarande ta mig fran Shanghai tillbaka till skolbanken.
Maste gora mig iordning for kvallsunderhallningen nu. Vilket kommer bli mycket intressant da jag knappast tog med mig en ej avslojande langklanning med hogklackat i ryggsacken!
Och jag ska inte bli langrandig nu, eftersom jag snart maste rusa vidare, men jag tankte ge er en kort uppdatering.
Fran det att jag lamnade mina slaktingar pa Bangtao beach begav jag mig vandrandes i morgonsolen soderut, i forhoppningen att det skulle komma en buss och plocka upp mig pa vagen. Sjalvklart kom det ingen buss, och nagon timme senare landande jag pa toppen av ett berg. Anglar dar hjalpte mig med en buss till hamnen efter att ha varit underbart snalla. Darifran begav jag mig till Phi phi islands, dar jag stannade tre natter.
Under tiden pa phi phi islands passade jag pa att uppgradera mitt dykar certifikat till avancerad dykare, samt se ett antal jatteskoldpaddor och nagra hajor. (passa pa och se disneys Nemo igen, jag sag sakert 80% av fiskarna i den filmen sa det ger en ganska bra bild av hur det sag ut i omradet) Vi dok ocksa pa ett vrak, vilket var haftigt men inte pa langa vagar lika coolt som Narvik. (kommer aterkomma till att detta i senare inlagg forhoppningsvis)
Fran Phi phi islands kom jag sedan till Krabi och darifran pa golvet av en lokalbuss till staden Hat Yai, vilket visade sig vara varldens trakigaste stad. Efter dygnet jag var fast dar var jag redo att atervanda bade till Kina och Sverige. (hellre Alvesta an Hat yai, kort sagt)
Iallafall kunde jag fran Hat Yai ta taget over gransen, vilket var anledningen till att jag akte dit fran forsta borjan.
I morse vaknade jag alltsa i Kuala Lumpur, vilket var karlek vid forsta ogonkastet. Till och med kaffet klockan 6 pa Mc Donalds var himmelriket. Mer om staden senare ocksa.
Imorgon kvall satter jag mig pa taget igen, for att vakna upp i Singapore. (Ett mycket effektivt satt att spara in pa boendekostnader och restid da jag har inget emot tagsangar)
Kan foresten beratta att jag bokat min returbiljett till Kina nu. Fast det blir inte slutet pa resan bara for det, maste fortfarande ta mig fran Shanghai tillbaka till skolbanken.
Maste gora mig iordning for kvallsunderhallningen nu. Vilket kommer bli mycket intressant da jag knappast tog med mig en ej avslojande langklanning med hogklackat i ryggsacken!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
