På vägen till skolan..

Om det inte varit så högst olämpligt skulle jag utbrustit i ett högt och ljudligt "vad var det jag sa?" på min väg till skolan idag. För med överbelastade vägar, rusningstrafik och en respektlöshet inför trafikvett är titt som tätt inträffade och återkommande olyckor en oundviklig följd.

Så där stod jag alltså, precis framkommen till busshållsplatsen med tankarna på annat (复习 生词: 翻译 和 浇) inför mitt anslutande prov halvtimmen senare. Halvvaken efter en kopp kaffe (一 杯 咖) registrerade min hjärna plötsligt ett ganska onaturligt "smack" följd av ljudet från några dussin människor som samtidigt drar efter andan. Plötsligt har världen stannat och vänt hela sin uppmärksamhet mot ljudkällan, där en vespa ligger vält över en orörlig brun hög av kläder, ben och kött; alltihop fortfarande vidrörandes den vita skåpbilen som nu stannat helt.

Och sedan, som om alla de människor närvarande plötsligt ingått en tyst överenskommelse vände sig var och en bort, började prata eller fortsätta gå. Från att ha varit händelsernas mitt försvann nu den vita bilen (白车) och kroppen på marken från folks synfält. Bilarna bakom började tuta för demonstrera sitt missnöje över den nu minskade körfältet orsakat av vita skåpditon, mamman med sin dotter vinkade till sig en taxi istället för att fortsätta väntan på bussen (公共汽车) och affärsmännen återgick till sin dagstidning (报纸).

Så bestämde sig föraren i bilen för att han nog var tvungen att göra något åt problemet (问题) framför hans bil, som väldigt effektivt hindrade honom från att ta sig till jobbet (工作). Ut hoppar alltså han och hans något hispiga andra hälft för att tillsammans lyfta bort motorcykeln (摩托车) från kroppen som vid det här laget börjat röra på sig. Minuten senare var killen på fötter och halvt buren halvt släpad in till sidan av vägen, tillsammans med vespan.

Ingen ringde efter en ambulans, ingen stannade kvar för att se att han klarat sig eller behövde mer hjälp.

Så väl medveten om risken att bli sjukt politiskt inkorrekt kan jag inte låta bli att fråga mig vad fan det är för fel på det kinesiska folket? Vad är det som de saknar som gör att de kan leva med vetskapen om att deras familj eller vänner skulle kunna dö på gatan, omgiven av människor, utan att någon bryr sig? Vad är det med det politiska systemet här som gör att människor reagerar på det sättet?

Skadeståndet, utan någon egentligt tillförlitlig källa, för att köra på någon ligger på någonstans mellan en och två årslönen för en medelsnittskines (50 000元); under förutsättning att polisen kan klargöra vem den skyldige är. Tyvärr verkar inte det leda till mindre olyckor, bara en större anledning för föraren av den vita skåpbilen att ta sig därifrån snabbt. Allt för ofta (även detta utan någon annan källa än kinesiska vänner) blir det den närmaste personen som förklaras skyldig när och om polisen väl kommer till olycksplatsen, vilket resulterat i en stark ovilja från alla förbipasserande bilar att stanna till. Men varför reagerar då inte människorna vid busshållsplatsen tio meter bort?

Det här påminner om det numera klassiska exemplet där en kvinna i USA blev våldtagen och dödat utanför ett höghus med flera dussin vittnen från olika lägenheter, där ingen ingrep eller ringde polisen under den relativt långa tidsperiod det hela inträffade. Vittena förklarade det hela med att de inte ville blanda sig i det hela och att de trodde någon annan ingrep, och att de därför inte behövde göra något själva.

Är det en rimlig förklaring? Att vi människor förenas i vår motvilja att hjälpa varandra? (Komma i tid till jobbet är viktigare än ett räddad liv.)

Eller går det att skylla det hela på att en massiv befolkning minskar människovärdet (skulle det varit samma reaktion om jag som vit västerlänning blivit överkörd?)

Är det den fattiga befolkningen och det hårda kampen mot överlevnad som gjort mina grannar så människokyliga?

Och så en sista relevant fråga..


Vad gjorde då jag som upplyst, välutbildad industrilands medborgare; på vilket sätt skiljde jag mig från de andra vittnena?

Sanning är att jag inte skiljde mig på något sätt. I all panik insåg jag snabbt att jag glömt min mobiltelefon, inte har den blekaste aning om numret till SOS, inte kan någonting om sjukvård samt att jag inte kunde kommunicera med personen eller någon annan i närheten. Så istället för att ta hand om personen i brun jacka klev jag på bussen som just anlände och åkte till skolan.