Vissnande träd

Det börjar nu bli höst här i Kunming, vilket onekligen påminner mig om höstarna i södra Sverige. Det är alltid en helg varje år som är helt perfekt, men klarblå himmel som möter de glödande löven och en lätt kylig vind; innan regnslasket börjar.

Jag tror att den här resan var helt rätt, att jag verkligen behövde komma bort från Sverige ett tag. Att vara här ger perspektiv på vad jag tycker är viktigt och hur jag vill fortsätta utvecklas.
Kunming känns som mitt eget berg, där jag kan sitta ensam med en bok och meditera. Eller som en strandkant, med mig sittandes och tittandes på alla som med olika grader av engagemang och förtvivlan kämpar med och mot den strida strömmen av vatten. Det känns fridfullt, priviligerat på något sätt.
Och samtidigt så otroligt frustrerande, eftersom jag vet vilken kick forspaddling innebär.
Nåja, jag har lärt mig den hårda vägen om vikten av att reka forsen innan man börjar sin färd, så det är något jag tänker se till att göra här.

Jag tror att valet att låta bli att lämna mitt ansvar i Sverige när jag reste hit var både smart och otroligt dumt. Det hindrar mig väldigt effektivt från att riktigt smälta in i livet här, vilket förutom de uppenbara nackdelarna håller mig fokuserad. Vardagen som utlänning i Kunming är väldigt enkel, och det får många människor här att sluta sträva och istället falla till ro.

Visst känner jag mig splittrad i det är jag varken kan vara fullt närvarande hemma eller här, ett klockrent exempel på personlig dubbelbestraffning. Mest känns det dock som att jag står vid sidan av både och inte är en del av någotdera.
Jag vet hur rastlös jag blir av att bara fokusera på en uppgift, annars hade det varit ganska frestande just nu.

Jag kommer tillbaka till Sverige igen i slutet av Januari, och det kommer bli en mycket händelserik vår.