Sann vänskap är det starkaste som finns

Den här historien handlar om en man från Argentina, Ilan.

Den börjar några dagar innan skolan, då vi möttes första gången genom min vän Valerie, som tagit honom under sina vingar. Liksom många andra kom han till Kunming dagarna innan skolterminen började, helt utan kunskaper i kinesiska eller erfarenheter från mittens rike. Ståendes vilsekommen och förvirrad över universitets byrokrati blev hon den räddande ängel som kom och guidade honom genom träsket av papper.

Från den punkten träffade jag honom på det lilla torget utanför skolan varje morgon de första veckorna innan lektioner började. Tillsammans kunde vi gå igenom läxorna jag övergjort och han knappt tittat på. Han hade en udda men härlig personlighet, musiker till det yttre med en konstnärlig framtoning som fördjupades av hans master i ekonomi och den lätta förvirring genuint smarta personer besitter.
Den här berättelsen handlar dock inte om mig eller om vår vänskap, som kom att utvecklas till något av en syskonrelation.
Berättelsen innehåller istället en person till, vars namn är Jiraz. Han kom till Kunming från Israel, med en bakgrund som trädgårdsmästare och med en militär karriär.

Tillsammans kom de två att utveckla en stark och nära vänskap, tillräckligt djup för att kunde överkomma deras olika bakgrunder och personliga egenskaper. Som betraktare i periferin kunde jag se hur nära de var varandra under våra gemensamma lektioner, luncher och picknickar. Båda två blev del av min bekantskapskrets och människor jag kom att tycka mycket om. För Valerie, som kom dem båda ännu närmare, blev de storebröder, beskyddare och några av de hon valde att lita starkt på.

Så kom det sig att de tillsammans bestämde att de skulle dela en lägenhet under det år de tänkt sig stanna i Kunming, och Valerie var mer än villig att hjälpa dem översätta kontrakt och agera tolk i mötena med lägenhetsagenter. Det gick så långt att de tog ut pengar till depositionen och gick till lägenheten med Valerie för att skriva på papperna. Kanske skulle allting här slutat annorlunda, om omständigheterna varit andra eller de valt en annan lägenhet. Nu gjorde de inte det, och medan Valerie hjälpte dem båda att tillsammans med agenten att gå igenom de olika punkterna i kontaktet började vattenledningen läcka. När Jiraz väl upptäckte att det nu befann sig en decimeter vatten på lägenhetsgolvet bestämde de sig för att vänta med att signera kontraktet.

Där det för dig eller mig skulle varit otur och allmän olycka, blev det för Ilan ett tecken från Gud. Så följdes det första tecket av fler i form av att kinesiskan var för svår och proxyn för att ta sig runt kinas brandvägg slutade fungera. Eller så var det inte tecken från Gud, utan istället Ilans vilja att fortsätta resa som utkristalliserade sig. Iallafall blev det klart efter några dagar att han bestämt sig för att släppa kinesiskan och Kina för en skådespelardröm i Los Angeles.

Ett hårt slag för Valerie; som en dock kunde se det som en del av hans karaktär. Gissningsvis ännu jobbigare för Jiraz, vars närmaste vän därmed skulle försvinna.

Med några dagar kvar till avresan bjöd Valerie hem dem båda tillsammans med våra gemensamma vänner från Toastmasters. Det var tänkt att vara en lättsam middag där var och en tog med sig lite mat, vilket det också blev.

Det var istället när Ilan kom tillbaka till hotellet som den obehagliga överraskningen infann sig. I det lilla rum de båda delade med en sydafrikan hade någon obehörig tagit sig in medan de båda varit iväg. Säkerhetsskåpen, som placerats under varje säng, var uppbrutna och i princip tömda. I det lilla utrymmet där Ilan förvarat sina tillhörigheten och där pass och flygbiljetter fortfarande fanns kvar, hade nu en femtontusen kronors dator, ett par externa hårddiskar och motsvarade tio tusen kronor i RMB, som skulle använts till depositionen av lägenheten, försvunnit. Då Jiraz kom tillbaka och genast gick till sitt skåp upptäcktes att ytterligare några hundra kronor och en iPod stulits.

Det var på kvällen två dagar senare som jag fick höra vad som hänt av Ilan, som då tagit sig samman och pratat med polisen. Borta var hans bekymmerslösa humör, som istället ersatts med en sorg och oförståelse för vad som hänt..

För visst är det lite konstigt.., att just deras två säkerhetsskåp blivit uppbrutna av de drygt hundra möjliga på hotellet. Att det hela skett bara några dagar innan han helt skulle lämna Kunming; och att det skett medan han förvarat så pass mycket värdefulla saker där, som ingen utomstående borde varit medveten om. Ett tydligare tecken från Gud skulle inte kunna gå att få.

Jag tror inte på Gud, och jag tror nog inte på mänskligheten heller. Ty hur någon skulle kunna värdera så materiella saker över sina vänner och deras välbefinnande och på ett så onskefullt sätt överstiger min förmåga att förstå. Men likväl blir slutet på denna berättelse att de båda vännerna spenderade den natten tillsammans på polisstationen, då filmen från hotellets kamera vid närmare inspektion tydligt visade Jiraz med den stulna väskan, gåendes ut genom dörren från rummet.