Laban och Labolina på spökenas berg

Svenska språket är helt enkelt inte lika bra på att förmedla och skapa känslor som engelskan. "Trail of death", "the vagabonds and the gravegard" eller "the mountain of the undead" skapar en helt annan bild än "vandring med spöken", som skulle kunna kunna hämtas från vilken barnbokstitel som helst.
För att anpassa bloggen till mina läsare har jag lovat mig själv att hålla den fri från utländska, alltså får vi alla stå ut med min oförmåga att skapa rättvisa rubriker med svenska språket som redskap.

På grund av titeln så antar jag att du som läsare nu har helt fel känsla för att verkligen kunna ta in resten av mitt inlägg, uppskatta det på rätt sätt. Och eftersom vi ska hålla oss borta från engelskan får vi helt enkelt hitta ett annat sätt att skapa en bra stämning.

Släpp alltså lakanspökena ur tankarna en stund och fokusera istället på något lite mer storslaget, som en solnedgång vid havet, där du står helt ensam med några måsar och känner hur vinden mjukt leder in havsluften blandad med salt mot ditt lätt solbrända ansikte. Eller tänk dig en oändligt stor äng, där du ligger själv mitt ibland det gröna gräset och de ljusgula smörblommorna och beskådar de klart lysande stjärnorna på den nästan skinade kolsvarta himmeln. Försök leva dig in i det, verkligen känn hur blommorna får din näsa att klia av gräsallergi.
Känner du känslan av storslagenhet blandad med förundran över livets ofantlighet, hur liksom alla bitar faller på plats i livets cirkel? (mm, "circle of life" låter bättre..)

Bra, behåll nu den känslan!

Som jag nämnde i mitt förra inlägg så var jag alltså på upptäcksfärd i helgen, till den lilla bergsbyn Dali 5 timmar från Kunming. Dali är en turiststad, men hus formade i gammal kinesisk stil och med bergsåar som går genom staden ner till sjön på andra sidan.Då vi kom fram sent på kvällen fanns det inte rum för mer än kvällsmat och inkvartering innan dagen tog slut.

På lördagsmorgonen vaknade vi upp tidigt och begav oss efter frukost ut ur staden i riktning mot bergen. Använd lite av storslagenhetskänslan när du föreställer dig de skogsbeklädda bergen som reste sig framför oss, omgivna av tunna moln som mjukt rörde sig uppåt, klättrandes på trätopparna. Känn hur du behöver böja nacken lätt bakåt för att se toppen, hägrandes flera hundra meter ovanför dig.

Så vi började alltså vandringen uppåt, följde den grustäckta vägen som långsamt slingrade sig uppåt successivt avsmalnande. När stigen helt övergått till ett smalt sträck av lera försvann känslan av ensamhet, då vi upptäckte att sidorna om oss fyllades med runda gravvalv i sten, övertäckta med mossa och vissa med knappt urskiljbara tecken. Runt vissa av gravarna låg uppbrända sedel, en ritual som utförs på spökenas dag för att sända pengar med förfädernas skuggor på deras färd tillbaka till helvetet. Så trots att turisterna helt uteblev från vår vandring kände vi oss inte ensamma på den fortsatta färden uppför berget.

Känslotoppen, upplevelseklimaxet var dock soluppgången över bergen på andra sidan sjön, med strålarna speglandes i vattnet och vidrörandes den ännu sovande byn, bekådandes från det lilla huset på berget vi övernattat i. Svårslaget!