Oundvikliga inträffanden

Det finns ett antal händelser som jag redan innan jag åkte hit räknade som förbestämda att inträffa. Att jag skulle känna mig ensam och vilja härifrån var en av dem.

En annan var det faktum att jag för eller senare skulle bli bestulen. Jag må vara godtrogen, men jag är inte naiv; och att som vit europé bli utvald som stöldoffer känns mer som en regel än ett undantag. Ändå har fram tills nu inte reflekterat över att jag allt som oftast bär allting av vikt med mig i min lilla ryggsäck. Dator, pengar, kontokort, körkort, mobil, nycklar, studentleg och i undantagsfall även mitt pass. Det skulle vara grymt nog att bli av med så stora delar av mitt liv i Sverige, här nere verkar det dock i princip omöjligt att ersätta. Alla mina pengar finns fördelade på bankkonton som jag enbart når genom kontokort eller mitt internetbankskort (även det i ryggsäcken).
Så utan att jag vidtagit några större säkerhetsåtgärder; jag har gjort fotokopior av pass och visum, blev jag alltså bestulen på vägen hem idag. Det var ingen dramatik inblandad, utan som i de flesta andra fall var det någon som i skydd av trängsel och kalabalik helt sonika öppna min ryggsäck utan mitt medvetande. Det var först väl hemma jag insåg vad som saknades.

Det som gnager mest i mina tankar, för jag tänker inte slösa någon tid på att vara arg eller upprörd, är inte det faktum att jag förlorat något som varit mitt; utan snarare att någon medvetet och strategiskt planerat och inkräktat på min personliga sfär. Kallt letat igenom min egendom för egen vinning.
Jag skulle nog varit betydligt mer besviken på mig själv om det vore så att något svårersättligt faktiskt blivit tagit. I slutänden rörde det sig bara om pengar, och inte i sådana mängder att det spelar någon roll. Jag tror mest att jag är ledsen för den del av min tilltro till människorna runt omkring mig som försvunnit idag. Kunming känns helt enkelt som en lite sämre ställe att leva på.
Den känslan försvinner snart nog. Om min tilltro återvänder återstår att se.